Alakoski underhåller och uppmanar sin publik
Idag gästades biblioteket av författarinnan Susanna Alakoski. En liten skara åhörare hade samlats för att lyssna till henne. Det blev ett intimt möte och ett samtal främst om klass, men även om hennes författarskap och vägen dit, om utanförskap av olika typer, fattigdom, välfärdssamhället och medmänsklighet.
Till en början får vi höra hur svårt det kan vara att spåra sin talang i arbetarklassfamiljen - Susanna Alakoski menar att bostaden ofta är för liten för att spara skolböcker, teckningar och likande till nästa generation. Hon visste själv inte varifrån hennes skrivarbegåvning kom ifrån, men det visade sig så småningom att hennes mormor i Finland hade gått från att vara analfabet till att skriva små dikter till dödsannonser.
Talangen visste hon till en början inte ens om att hon hade, utan menar att det snarare var en lust att skriva hon levde med länge. Vägen till publicerad förafttare gick via heltidsarbete som socialarbetare, tre små barn och skrivtid på bussen med en lånad penna på kvitton. Skrivarrum med havsutsikt har aldrig varit aktuellt för Susanna Alakoski, hon menar att det handlar om disciplin, talang viljestyrka för att bli författare.
Sin numera Augustnominerade roman "Svinalängorna" skrev hon klart under en sjukskrivnig på ett halvår då hon inte ens kunde sitta ner på grund av smärtor i ryggen. Istället stod hon vid datorn i korta pass som hon varvade med vila på golvet!
Namnet "Svinalängorna" är beteckningen för husen hon är uppväxt i, som hon fick höra först i arbetslivet bland andra tjänstemän. Ingen boende i området använde ett sådant nedvärderande uttryck. Nu samlar Susanna på likandnde nedsättande namn på områden runtom i landet. Vi i Tensta bidrog med "Finska viken" som platsen bakom vårt centrum kallas. Det fanns betydligt värre ord på andra håll.
Att lyssna på Susanna Alakoski var både roligt och givande. Hon är en varm person som når fram till sin publik. Hennes mjuka skånska röst talar om tvåspråkighet och alkoholism, om vad vi som medmänniskor kan göra för de utslagna i samhället. Hon peppar en man i publiken som själv skriver på en roman och verkar vara hungrig på att göra mer. "Snart kommer jag med fler tabubelagda ämnen" säger hon om framtiden. Det är ytterligare en antologi på gång.
När jag går därifrån, efter två timmars samtal och diskussion mellan författaren och publiken, har jag med mig två av hennes uppmaningar.
Dels efterlyser hon mer littaratur om klass. Hon menar att det är efterfrågat, människor vill känna igen sig. "Klass säljer" säger hon och tar sin egen bok som exempel - som snart kommer ut även i pocket.
Dels uppmanar hon oss att skriva till vår kommun och kräva av politikerna att de tar hand om hemlösa och utslagna människor. "Tio mejl är en folkstorm i politiken", säger Susanna Alakoski. Vi kan inte bara vara tysta och acceptera, vi måste ställa krav. Det är något jag verkligen ska fundera på. Varje gång jag går förbli alkisarna på parkbänkarna bakom centrum blir jag ledsen över det mänskliga slöseri det innebär att låta människor stå utanför samhället. Visst kan vi väl skriva några mejl? Jag ska ta reda på vem jag kan skriva till och formulera mitt mejl. Du kan väl börja fundera på vad du ska skriva...
Susanna Alakoski till Tensta bibliotek
Både böckerna känns angelägna. Tyvärr har jag inte hunnit läsa någon av dem ännu. Därför är det roligt att Susanna Alakoski kommer hit och det ska bli intressant att lyssna på henne när hon berättar om sina böcker och sitt skrivande.
Alltså: Tisdagen den 28 november mellan klockan 18.30 och 19.30 gästas Tensta bibliotek av Susanna Alakoski.
Hela denna vecka är full av aktiviteter på biblioteket. "Medskaparveckan" kallas den. Kanske lite otympligt namn, men i programmet finns bland annat datorkurser av olika slag, Haikuverkstad och schackkurs. Dessutom pågår en haikutävling under hela veckan. Mer info här.
En dansföreställning som heter Ragnar
I Svenska Dagbladet hittar jag en recension av dansföreställningen Ragnar. Den spelas på Zebradans , som är en dansscen för barn på Renstiernas gata 48 i Stockholm. Föreställningen har skapats av koreografen Lotta Gahrton tillsammans med en klass på Hyllingeskolan i Hjulsta, där dans sedan länge är en del av undervisningen.
Ragnar är en ensam man som bor i en lägenhet i Tensta. Barnens danser och traditioner har påverkat honom och hans kropp ger rörelsåt olika sorters dans.
Jag tycker att det kan finnas en viss risk att framställa barnen i Hjulsta som ”exotiska” genom dansen, även om intentionerna säkert har varit att låta deras verklighet ta plats på scen. Enligt recensionen är det ändå långt till Tensta i föreställningen:
Trots att föreställningen bygger på barnens berättelser, hamnar Tensta och dess invånare på långt avstånd från åskådaren; miljön blir mer antydd "dekor" än verkligt liv, liksom i Ragnars liv. Koreografins skissartade, etniska blandning är just lite anonymt "mångkulturell".
Tyvärr har jag inte möjlighet att gå på föreställningen, som har spelats för skolor under veckan. Idag verkar vara enda dagen man kan se den, men jag ska jobba. Synd. Jag läste om Zebrateatern i DN för ett tag sedan och tyckte det verkade spännande. Att det dessutom spelas en föreställning med anknytning till Tensta är nästan för bra för att vara sant. Bara att hoppas att den ges igen framöver.
Ragnar, Kämpingebacken 3 visas idag den 18 november klockan 13.00 på Zebradans.
Läs mer här.
Människans träd av Josephine Siskind
"Människans träd
Det finns bara en enda människoras
Det finns bara en enda stam
Det finns många nationaliteter
Det finns många grenar
Skapande ger färgrikedom
Så gör också blommorna i trädet
Ett träd som kommer att ge frukt
som jag hoppas för dig och mig"
Denna dikt finns graverad på en platta intill muralmålningen i Tensta centrum. Konstnären som har målat den heter Josephine Siskind. När jag googlar på hennes namn får jag veta lite om henne bakgrund:
Hon föddes i Chicago men flyttade i barndomen till Berlin. Efter uppväxtåren bar det av till Havanna, där hon blev bekant med den mexikanska muraliströrelsen. Hon studerade både i New York och Mexiko City, där hon specialiserade sig på muralism. Till Sverige flyttade konstnären i början av 80-talet, efter en utställning och stipendium från Svenska institutet.
Jag blir inte förvånad att denna målning är besläktad med de mexikanska muralmålningarna. Jag har haft den känslan, men trott att det beror på min egen fascination för muralmålningarna i Mexiko snarare än en verklig koppling. Det var kul att det inte bara var jag som inbillade mig. Siskind har gjort flera utsmyckningar i offentliga miljöer, bland annat i Hässelby, Blåsut och på S:t Görans sjukhus.
Låt mig av sluta med ett citat från Josephine Siskinds hemsida, där du även kan se fler av hennes målningar:
"Penseln är endast en förlängning av min själ; faktum är att mitt jag upphör att existera under målandet".
Biblioteket uppmärksammar Nobelprisvinnaren
Jag var på biblioteket i eftermiddags, ett par timmar efter att Horace Engdahl hade tillkännagivit att Orhan Pamuk tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Personalen på biblioteket hade redan plockat fram en rad böcker av Pamuk, både på turkiska och svenska. Tyvärr fanns inte boken "Istanbul: minnen av en stad" på svenska. Det är den bok jag helst skulle vilja läsa, kanske mest för att jag redan är förtjust i staden Istanbul. Det turkiska språket tycker jag är ett av de vackraste att höra och jag skulle gärna lära mig det något gång. Till dess får jag försöka få tag på boken på svenska. Som sagt, jag blev glad att Nobelpriset gick till en turkiskt författare och att biblioteket så snabbt uppmärksammade det. Kul också att det redan finns flera böcker i svensk översättning!
Läs mer om Nobelpriset och Orhan Pamuk på Svenska Akademiens hemsida.
Vad är konst? Ett besök i Tensta konsthall.
Låt ett gäng ungdomar snickra ihop enkla möbler för att sedan vandalisera dem och snickra ihop dem igen. Ställ ut stolar med skriftliga uppmaningar om att förstöra dem. Ställ in ett par nedklottrade vagnar i en leopardmönstrad konsthall. Kalla det hela för konstutställning och beskriv den som design med ”kraften i destruktiviteten” som utgångspunkt. Så kan man se på ”Ultravåldsdesign” som just nu pågår på Tensta konsthall.
Man kan också försöka ta till sig det budskap som mannen bakom utställningen, Samir Alj Fält, vill förmedla. Han kallar det ett interaktivt utställningsprojekt. Tillsammans med deltagare från Bussenhusskolan här i Tensta har han försökt utforska ”den drivkraft och längtan som finns i ilska och frustration”, bland annat genom att ge sig på olika material och köra egenproducerade möbler i förstörelsemaskiner. I en tämligen pretentiös text till besökaren skriver Samir Alj Fält att han vill berätta en historia. ”Historien utspelar sig här och nu, se er omkring, den finns här.” Tydligen är det en jobbig historia att berätta, som gör ”ont, så ont att jag vill sluta”. Texten avslutas med meningen: ”den här historien ska handla om starka krafter som hat och ilska men den kanske visar sig att handla om motsatsen.”
Något ambivalent stiger jag in i leopardkuben, vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Jag är ingen konstkritiker, kan ingenting om konst. Konsthallens engagerade personal har gett mig en kort introduktion, innan jag förväntas följa ett spår av vita prickar som ritats ut på det leopardmönstrade golvet. Utspritt i lokalen finns olika märkliga ting – trasiga möbler, nedklottrade vagnar, barnteckningar, fotografier. Jag frågar mig om det är konst jag ser. Är allt som visas i en konsthall per definition konst? Vad är dess syfte? Vad vill den mig? Är det våldet som skapat dem som är konst eller är det föremålen? Var finns kärleken som antyddes i inledningen – om den finns?
Mest nyfiken blir jag på barnen som deltagit. Det första som slår mig är att det känns ganska riskabelt att uppmana barn till att vandalisera och utforska sina destruktiva krafter. Någon kanske får mersmak. Visserligen kommer sådant beteende alltid att finnas där frustrationen finns – det kanske är bättre att utforska den ändå, vad vet jag? Men i konsthallen denna dag är barnen så påtagligt frånvarande. Bland några fotografier på ena väggen finns några leende ansikten, i övrigt ser jag bara spåren efter dem. Jag vill fråga dem vad de tyckte. Är de stolta över vad de åstadkommit? Tycker de att det var meningsfullt att delta i dessa workshops i konsthallen? Vad säger deras föräldrar?
Jag vet inte om jag ser någon kärlek eller längtan efter bekräftelse i de utställda föremålen. Jag anar dock att konstnären försöker kommentera sin egen barndom, men det kommer bort bland allt det andra. Jag stannar upp vid några detaljer, men det mesta säger mig ingenting. Jag vet inte vad jag tycker, inte ännu. Det känns precis som när jag såg dans under bomässan - som om jag missar något.
Det jag tar till mig direkt är dock den långa rad fotografier som sitter på ena väggen. De är uppriktiga och blundar inte för det fula, de försöker inte dölja eller försköna. De bara är vad de är, vilket känns uppfriskande bland alla dessa demolerade föremål som vill vara konst.
Berika istället för integrera - driftiga kvinnor möts i Tensta
Svenkt Tenn - namnet får mig omedelbart att tänka tradition, god smak och Östermalm. Jag har gått förbi butiken på Strandvägen och kikat in, drömt mig iväg, sällan gått in. På samma sätt har jag gått förbi Livstyckets lokaler på Tenstagången, också den möter gatan under en ganska lång sträcka. Tankarna har vandrat iväg när jag sett de fantasifulla tygerna tryckta av kvinnorna därinne. De två verksamheterna kan sägas symbolisera sina respektive områden, människorna som bor där och ett sorts ideal. Idealet om det smakfullt inredda hemmet och idealet om hur människor går från utanförskap till kunskap och delaktighet, genom utbildning och skapande. Trots beröringspunkterna kan man ändå säga att Livstycket och Svenskt Tenn befinner sig ganska långt från varandra, både geografiskt och i folks medvetande.
Igår kväll möttes de två på Kulturkaféet i Tensta träff. Rubriken för kvällen var "Varför tala om Svenskt Tenn och Livstycket på samma gång?!" Men när de två kvinnliga ledarna tog plats framför den nyfikna skara som samlats, förenades de i en glädje och engagemang som gjorde frågeställningen ointressant. Hur skulle man inte kunna prata om Svenskt Tenn och Livstycket?
Fört ut var Yvonne Sörensen, VD för Svenskt Tenn. Hon berättade historierna bakom företaget med värme och kunnighet. Det var den unga kvinnan och konstantverkaren Estrid Ericson som grundade butiken 1924. Hennes filosofi var att blanda dyrt och billigt till en personlig stil för ett trivsamt hem. Hon drog de främsta formgivarna till sig och blev stilbildande inom svensk inredningsdesign. En av dem hon arbetade med var som bekant Josef Frank, arkitekt från Österrike. I sitt hemland hade han bland annat arbetat med sociala bostadsprojekt. På grund av sin judiska härkomst kände han sig tvungen att lämna sitt hemland under 30-talet. Hans fru var svenska och de kom att bosätta sig här. Han träffade Estrid Ericson och inledde ett samarbete som vi fortfarande ser resultatet av hos Svenskt Tenn. Frankt fick dock fly ännu en gång när kriget kom närmare. Han lämnade Europa för New York, där han fortsatte att skapa de mesta fantastiska ting.
Livsstycket är betydligt yngre, poängterade dess grundare Birgitta Notlöf. Hon liknande den 14-åriga verksamheten vid en finnig tonåring, med Svenskt Tenn som den erfarna och trygga mormodern. Även Livstycket har spännande historier att berätta. Den första är Birgittas egen, hur hon med några tusenlappar och tolv kvadratmeter i Tensta började bjuda in kvinnorna att skapa. Trots svårigheter med finansiering genom åren måste Livstycket idag ändå ses som en enorm framgång. Många är kvinnorna som har kunnat gå vidare ut i det svenska arbetslivet och många är historierna de har att berätta. Det handlar om tortyr, krig och lidande, om flyktingskap och utanförskap, förnedring och hjälplöshet. Och slutligen skapande, kraft och läkande – i Livstyckets lokaler och Birgittas närhet. När hon står där framför oss och talar om dessa kvinnor är det omöjligt att inte bli berörd. Birgitta skrattar och skojar, hon utropar att hon älskar livet i ena stunden för att röra oss till tårar i nästa med berättelsen om en kvinnas upplevelser från en irakisk fängelsehåla. Hon pratar om ”hjärnvägen” och ”hjärtvägen” till språket, om riskerna med socialbidrag och sin tro på människors kraft. Birgitta säger att hon älskar människor, att det är det i kombination med förkärleken för vackra ting som är hennes drivkraft. Det syns, det fullkomligt blixtrar i hennes ögon. Jag hade hört att hon var en driftig och karismatisk människa, men denna mänskliga energi var jag inte förberedd på. Bara att få sitta där i publiken känns som en förmån.
Så – var pratade de om, dessa driftiga kvinnor? Samtalsledare var Tom Hedqvist, rektor på Beckmans Designhögskola. Han gjorde ett bra jobb med att sätta ord på den magi som emellanåt uppstod i mötet. Det blev utläggningar om existentiella frågor, konst som terapi, inredning och skönhet, gränslöshet och fred. Bland annat fick vi höra att Svenkt Tenn och Livstycket är i startgroparna för ett samarbete. Ännu vet ingen vad resultatet blir, men man har gjort studiebesök hos varandra. De somaliska kvinnor som kommit till Strandvägen sägs ha blivit förtjusta i de fantasifulla tygerna, om än något kritiska till prislappen.
Dessutom får vi veta att det kommer att hända något storslaget i Kungsträdgården nästa år, i fredens tecken med både parter involverade.
Det blev många skratt denna kväll och i lokalen spred sig en känsla av att allt kanske är möjligt ändå. Eller som Tom Hedqvist uttryckte det – ”en förnyad tro på människokraft”. Sannerligen känns det tryggt att veta att dessa två institutioner ligger i händerna på så kompetenta och hängivna kvinnor. Jag är övertygad om att de båda behövs i den form de nu har, men jag är också väldigt nyfiken på vart deras samarbete kan ta dem både. För det handlar inte om att hjälpa eller bli hjälpt – det handlar om att berika varandras verksamheter med nya erfarenheter och kunskaper. Tänk om fler tänkte så!
(Produktbilder från Svenkt Tenn och Livstycket. Andra bloggar om: design, integration. Inlägget pingat hos intressant.se.)
Muralmålningen
Detalj av muralmålning, Tenstagången. Fontänen på torget i förgrunden.
Muralmålningen är en av de få saker jag minns från mina besök i Tensta som barn. Dess övre delen med alla flaggor gjorde intryck på mig, liksom förmodligen den imponerande storleken på målningen. I Stockholm är det annars ganska glest med muralmålningar.
Jag undrar hur dagens skolbarn ser på målningen, om de ibland sätter sig ned på toget och betraktar detaljerna. Kanske saknar de några flaggor. Bilder från barndomen kan verkligen etsa sig fast i minnet och dyka upp långt senare, i helt nya sammanhang.
Ultravåldsdesign på Tensta konsthall
"Ultravåldsdesign har sin utgångspunkt i en utvidgad designprocess, i de märken och vanställanden vi möts av i vår omgivning, både privat och offentligt. Genom att fysiskt och med våld ge sig på olika möbler och material utgår Samir Alj Fält och de medverkande barnen från kraften i destruktivitet, och utforskar den drivkraft och längtan som finns i ilska och frustration."
Öppet tisdag - söndag 12-17
Utställningen pågår till den 12 november.
Mer info här.
Vågar du åka dit?
Var bor du kompis?
När Helga Henschen gjorde utsmyckningarna i Tenstas tunnelbanestation ville hon att de boende i Tensta skulle känna sig delaktiga. Därav de många citaten på olika språk. Hon såg även till att barnen skulle kunna visa upp sin konst i tunnebanan. I boken "Vägen till Rebella" skriver hon om arbetet i underjorden:
"Vi gick omkring till turkar, finnar, italienare, chilenare, greker, jugoslaver och bad om ord. Vi gick till barnen i skolorna och bad dem måla bilder, minnen från deras hembygd. Det är viktigt att ha kvar sina minnen, sina rötter, sin identitet.
Barnens bilder satte vi upp under okrossbart glas på de släta vägggarna utanför skyddsrummen."
Under dessa glasrutor finns just nu bilder från barn i Elinsborgsskolan på temat "Var bor du kompis?". De har målat sina hus i Tensta eller andra hus som betyder mycket för dem. Det är fantastiska att studera detaljrikedomen i teckningarna av höghus. Varenda balkong och varje litet fönster har individuella utsmyckningar - färgstarka och personliga. Tvärtemot den gängse bilden av den enformiga betongförorten.
Med ord har barnen skrivit hur de känner för sin hus. Det är bra att man inte bara har avbildat byggnaderna utan även tagit fasta på den känslomässiga anknytningen till huset/hemmet. Se bara hur dessa två små konstnärer/poeter har uttryckt sig:
Se fler bilder på Elinsborgsskolans hemsida.
Besök på biblioteket
Biblioteket är öppet som vanligt igen efter sommarens hopplösa öppettider. Det blev ett besök idag med dottern som är tre år. Hon fick ett alldeles eget lånekort. Rött och fint. Vi lånade två Alfons-böcker samt två böcker på spanska. Och naturligtvis en DVD – "Fem myror är fler än fyra elefanter". Mycket populär här hemma.
Sedan bomässan avslutades har det varit lite dagen efter-stämning här i Tensta. Därför var det roligt att se att det snart blir författarbesök på biblioteket. Onsdagen den 13 september kommer Johanna Nilsson för att prata om sin bok "Jag är leopardpojkens dotter". En recensionen fick mig att vilja läsa den. Har inte läst någon av hennes tidigare böcker, men detta kanske blir en väg in i författarskapet.
Platsen är Tensta Kulturkafé, tillställningen är gratis och börjar klockan 19.00. Arrangörer är Tensta bibliotek, ABF, Bibliotekets vänner i Tensta och Tensta gymnasiums bibliotek. Läs mer här.
(Bilden från biblioteket kommer ifrån Stockholms stadsbibliotek.)
Arabisk afton med Edith Södergran
Poesifestivalen Bagdad Café bjuder på en rad litterära händelser här i Tensta under veckan. Ikväll stod det litterär salong på programmet med Edith Södergrans poesi i centrum. Inbjudna var bland annat litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström, poeten Magnus William Olsson och översättaren Jasim Alwalai, som tolkat Södergran till arabiska.
Jag anlände något försenas till Kulturkaféet och trodde att jag hamnat fel. Lokalen gapade i stort sett tom. Det dussintal deltagare som hade kommit satt istället utomhus under trädens grönskande kronor. Jag slog mig ned och lyssnade.
De medverkade delade med sig av sin djupa kunskap och sin passion för poesin. Under kvällen utvecklade sig ett intimt samtal mellan de närvarande. När vi fick höra Södergrans diktning på arabiska var det nog flera av oss som fick ryningar av de vackra orden, rytmen och igenkännandet av dikten. Samtalet pågick länge, och avslutades finstämt med uppläsning av ett par av Ediths dikter samt vacker musik och spontan sång på arabiska. En minnesvärd kväll för flera av gästerna, kan jag tänka mig. Att mötas genom poesin och musikens språk är lika vackert varje gång det sker.
Till helgen blir det fler intressanta programpunkter med musik, litteratur och begåvade gäster. Läs hela programmet här.
Överflöd av upplevelser
Vissa dagar lever man så intensivt att man inte hinner med att stanna upp och reflektera. Idag var en sådan dag. Det började för min del med ett spontant möte som ägde rum på grund av tråkigheter men som blev givande och säkerligen kan leda till något spännande framöver. Är lite hemlighetsfull av hänsyn till omgivningen – kanske blir det en historia att berätta senare.
Sedan fick jag besök av min vän AK. Vi besökte konsthallen och lunchade på Kulturkaféet, där Markku Huovilas utställning med integrationsserier fick oss att dra på munnen. Därefter kikade vi in i det fiktiva hembygdsmuseet i ett av Folkhems nybyggda radhus. Vi besökte Livstyckets butik och drabbades av köplust. Men med alla dess vackra textilier krävs nog lite eftertanke innan jag slår till. Det fanns så mycket nya spännande saker sedan jag var där sist. Stolar, mattor och lampskärmar i sagolika färger och mönster.
På kvällen återvände jag till Kulturkaféet för att delta i kulturprogrammet kring en ny bok om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta. Det blev en uppsluppen tillställning med allt från zigensk dans och dikt på somali till tonsatta dikter och barnteckningar – allt i sann Helga-anda.
Vissa av dagens intryck kräver eftertanke innan jag kan sätta ord på dem. Det har varit väldigt roligt att vara i Tensta den senaste veckan, men emellanåt blir det nästan för mycket att smälta. Jag skulle exempelvis vilja skriva något om gårdagens inslag på ABC-nytt, men har inte haft tid. Kan bara hänvisa er till deras hemsida där det går att se (jag fastnade tyvärr på bandet trots att jag försökte göra mig osynlig).
Imorgon blir ännu en dag med intressanta händelser och till helgen drar Tensta marknad igång. Vi kanske ses i folkvimlet.
Underbart!
22 augusti 2006, kl. 12.30: Operan kommer till Tensta när Erika Sunnegårdh sjunger i centrum med känsla, kvalitet och bredd. Applåderna är kraftfulla och publiken tycks älska henne.
Detta var något av det bästa som har hänt i Tensta på länge. Tänk, hon kom hit från New York och sjöng för oss, denna vackra sångerska med sin fascinerande bakgrund. Och hon mötte oss med glädje och generositet. Ögonblicket när vi satt där alldeles nära och hennes röst steg mot de inglasade rutorna kändes synnerligen speciellt, för att inte säga magiskt. Till min glädje sjöng hon de tre första sångerna på spanska och jag förstod vartenda ord. Jag som vanligtvis inte ens förstår opera på svenska!
Erika Sunnegårdh såg ut att trivas och hon skyndade inte iväg efter framträdandet. Hon stod där framför torghandlaren och blev intervjuad för de regionala nyheterna. Jag hoppas att mötet mellan Tensta och Operan var lika minnesvärt för sångerskan själv som det var för oss tenstabor. Förhoppningsvis kommer hon tillbaka till oss och delar med sig av sin himmelska röst.
Läs mer om Erika på hennes hemsida.
Dans med himlen som kuliss
Tänk er att taket till tunnelbanans ingång blir en scen för improviserad dans, med himlens skiftande molnbilder som kuliss. Det är precis vad som hände på söndagseftermiddagen när Tanja Tuurala och Karolina Jackson, båda dansare och koreografer, tog plats på den ovanliga scenen.
Kanske var det just det överraskande och oväntade, kanske det nya perspektivet, kanske var det scenen i sig – men plötsligt såg jag. Den enorma scenen på Piazzan häromdagen begärde mer av mig än taket till tunnelbanans ingång. Den krävde min fulla uppmärksamhet och förståelse. Vid tunnelbanan var scenen istället en bekant plats som bara lät sig användas till ett nytt ändamål. Dansen blev en uppenbarelse av skönhet i kontrast till gatulivet en våning ner. Just kontrasten blev en del av upplevelsen - människorna som passerande nedanför, för nära huset för att se dansarna ovan - blev en del av skådespelet utan att veta om det. Det var tredje gången jag såg de båda dansarna under bomässan och jag kunde förnimma en röd tråd i deras arbete. Det är inget jag kan uttrycka i ord, utan en känsla av igenkännande och trygghet.Den konstnärliga formen var som gjort för Tensta - jag önskar att det alltid var någon som dansade på taket till tunnelbanan. Tensta är en stadsdel full av liv och spontanitet och denna typ av happening känns helt rätt. Över huvud taget tycks den kulturella delen av bomässan rikta sig mer åt tenstaborna än besökarna utifrån, vilket gör mig glad. Det är tenstabor som går till Piazzan, det är tenstabor som ser Zeyno och det är våra barn som går på marionetteater i parkleken. Jag hoppas att Tenstas kulturliv blommar upp än mer efter mässan, när det kalla hösten kommer och vi verkligen kan behöva mötas genom sång, dans eller teater.
Kulturellt efterbliven?
Jag fick idag anledning att fundera över förhållandet mellan kulturella uttryck och människorna som beskådar dem. Det var dans på Piazzan och jag gick dit med hela familjen.
När jag sitter där som en i publiken märker jag att jag inte kan hålla ögonen på scenen hela tiden. Det är ibland lika intressant att betrakta publiken. Barnen som rycker varandra i håret, skriker rakt ut eller viftar bort en geting. Familjerna som har intagit Piazzan, förortsturisterna som känner sig lite obekväma och sätter sig en bit bort, barnen som springer runt. Mina egna barn som inte kan sitta still, som vill ha glass, som vill ha en stol, som vill leka, som vill gå. Tittar mot scenen, kommer ihåg: just det, någon dansar. Rotar i väskan efter en servett. Ett barn gallskriker bakom mig, vänder mig om för att titta. Han klämde nog fingrarna i hissen, mamman kommer gående. Just det, scenen, tittar igen. Dansen har ökat tempo, musiken tilltagit. Ett barn somnar.
Och så fortsätter det. Mina intryck av det som händer på scenen blir splittrade, oskarpa. Fanns det ett sammanhang såg jag det inte. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera kring rekvisitan. Vilken funktion har just den saken? Rationell som jag är utgår jag ifrån att allt som finns på scenen har någon sorts symbolik som berättigar dess medverkan. Men det stör mig att jag inte kan se den. Som om något går mig förbi. Jag vill kunna analysera, förvandla mina intryck till ord. Jag måste kunna sätta ord för att förstå. Men det går inte, jag kan inte läsa dansens språk. Så jag känner mig lite kulturellt efterbliven som inte genast kan sucka ”ahaaa” och nicka lite igenkännande. Jag kan bara ta till mig det som jag kan känna igen. Några rytmer som låter bekanta, en sångröst som tränger in under skinnet, några snabba rörelser som tycks särskilt sköna. Men rörelsen är flyktig, den lämnar sin kropp i hast, låter sig inte hållas kvar i minnet. Jag tappar koncentrationen. Igen.
Jag vet inte vem jag ska skylla mitt analytiska förhållningssätt på. Skolan kanske, att alltid tvingas sätta ord på upplevelser, sammanfatta och recensera. Eller kultursidorna vars skribenter tävlar i att formulera sina upplevelser djupsinnigast möjligt. Eller mig själv som inte kan koppla bort min rationella del och låta känslan styra ett tag.
När jag ser mig om i publiken undrar jag om alla andra förstår, om det bara är jag som sitter och grubblar. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag nog inte tillhör målgruppen. Men vem är då målgruppen, om inte jag? Och vem är jag att inte förstå. För det finns ju ingen bra och dåligt kultur – bara olika grader av förståelse. Jag får göra ett nytt försök en annan gång. Måste bara lära mig att se. Verkligen se.
Inför morgondagen
Det börjar närma sig nu. I morgon öppnar bomässan här i Tensta. Media börjar så smått uppmärksamma vad som är på gång. I dagens DN beskrivs förberedelserna. ”Bomässan i Tensta tar sikte på mångfald” är rubriken. Mångfalden man syftar på är den bland boendeformerna: ”Från de standardtreor som förvandlas till läckra etagevåningar i familjebostäders regi via Svenska Bostäders satsningar på smålägenheter för unga till de 130 kvadratmeter stora radhusen med prislappar i 2,5-miljonersklassen.”
En enkät med fyra tenstabor bryter av den sakliga tonen i artikeln. I deras svar ryms både positiva och negativa reaktioner.
Själv tänker jag idag presentera mina tre måsten på Kulturarenan under bomässan:
ERIKA SUNNEGÅRDH
För hennes fantastiska röst, fängslande bakgrund och framgångssaga. Jag har aldrig varit någon Opera-konsument, så det ska bli roligt att ställas inför konstformen här på hemmaplan. Jag tror att mötet mellan Erika och tenstapubliken kommer att vara något speciellt!
MÖTESKRAFT PÅ GRÄNSEN. UNLIMITED
Dansarna Karolina Jackson och Tanja Tuurala har utforskat olika aspekter av begreppet ”gränser” tillsammans med en grupp människor med varierande bakgrund. Man har även samarbetat med glaskonstnärer för att skapa scenlandskapet. Jag har ingen aning om vad som är att vänta, vilket gör det spännande.
Läs mer här.
ZEYNOS VÄRLD
Denna underbara kvinna gestaltad av Nisti Stêrk måste jag helt enkelt uppleva live. Tidigare har jag bara hört henne på radio och hon var alldeles, alldeles underbar. Hoppas bara det finns biljetter kvar.
Läs mer här.
Utöver detta finns det ett stor utbud av kultur som verkar intressant. Konsthallen, Bagdad Café, musik, teater, utomhusbio… Frågan är hur man ska hinna med allt.
Hela kalendariet finns här.
"För orten" av Markku Huovila
Jag skrev tidigare om konstverket som finns i medborgarkontorets fönster. Jag skickade en förfrågan om konstnärens namn till medborkarkontoret. Detta är deras svar:
"Konstverket i vårt skyltfönster är en del av Tensta Bo 2006/Tensta som kulturarena. Projektet heter 'Våra grannar i Tensta'. Markku Huovila är konstnärlig ledare och har förutom bilden du sett också målat två wellpappdockor i storlek XL. Pappdockorna står just nu i entrén till medborgarkontoret men kan dyka upp var som helst för att se, lyssna och efteråt kommentera livet i förorten. På medborgarkontoret kan man lämna in lappar med tankar och åsikter i en brevlåda till 'grannarna'. Tankarna kommer därefter att komma in i målningen i fönstret.
Målningen skall spegla Tenstas mångdimensionella själ. Arbetstiteln för alstret är 'För orten'.
Markku Huovila är konstnär, tenstabo sedan 1978. Han har arbetat som frilanstecknare i 25 år med främst tidningsteckningar, bokillustrationer och tecknade serier. På senare år har han tecknat humoristiska seriekolumner på temat integration. Dessa kommer att ställas ut i förstorat format under boutställningen, Tensta Bo 2006."
Det låter som ett spännande projekt som det ska bli roligt att ta del av framöver. Jag tycker verkligen att konstnären har lyckats fånga Tenstas "mångdimensionella själ" och det är uppenbart att han känner stadsdelen väl. Jag upplever bilden som en ärlig framställning av Tenstas samtidigt som det är en subjektiv gestaltning. Lägger namnet Huovila på minnet.
För den som vill se fler av hans verk hittade jag några här.
(Tack till Björn Erdal som svarade under inlägget nedan. Jag är imponerad av era snabba svar, både här på bloggen och via e-post! )
Utsmyckat medborgarkontor
Upptäckte igår kväll att medborgarkontoret har fått ett snyggare fönster ut mot Tenstagången. Det här gillar jag! Målningen har flera roliga detaljer och konstnären har verkligen fångat Tenstas specialla atmosfär. Tydligen är tanken att man ska få uttrycka sina tankar i fönstret genom att lämna en lapp på medborkarkontoret. Jag hoppas bara att målningen inte kommer ett skymmas av en massa små lappar, det är den alldeles för vacker för.
Jag skulle gärna veta mer om vem som målat bilden, men hittar ingen info på stadsdelens hemsida. Någon som vet mer än jag?
Piazza Taxingeplan
Efter matinköp i Tensta Centrum igår noterade vi att den före detta parkeringen nedanför oss höll på att förändras. Platsen ligger alldeles framför ingången till Tensta Konsthall och kommer tydligen att kallas "Piazza Taxingeplan", enligt konsthallens hemsida. Äntligen en iögonfallande entré! Jag ska se till att göra ett besök under bomässan.