Fult eller snyggt?
Ett typiskt Tenstahus med betongelement, här i krattade och släta fält. Fogarna mellan elementen är väl synliga. Husen finns både i låga och höga varianter, ibland ligger de låga husen insprängda bland de högre. Den korrugerade plåt som löper längt taket kom dit ganska nyligen. Tekniken som användes vid byggandet kallas Ohlsson & Skarnes elementbyggnadssystem S66. En av fördelarna när husen byggdes var att de olika delarna kunde tillverkas på frabrik och fogas samman på plats. För oss som bor i husen idag är systemet också till hjälp. I lägnehterna finns nämligen inga bärande väggar, utan pelare. Det gör att man kan slita ut i princip hela inredningen och skapa sig en lägenhet i linje med sin egen smak och trivsel.
Arkitekt Erik Stenberg tog fasta på detta när han byggde om lägenheter inför bomässan. Betonglägenheten var min favorit, där lät han betongen komma fram och skapa spännande ytor både i golv och väggar. Jag undrar vilka som fick förmånen att bo i hans ombyggda lägenheter - kanske uppskattar de inte alls betongkänslan.
När Tensta byggdes var det Familjebostäder och HSB som byggde med denna teknik. I den HSB-förening jag bor i har man valt att renovera fasaderna som var i ganska dåligt skick. Numera är våra hus klädda i puts i jordnära färger.
Vad tycker du om betonghusen: snyggt eller fult?
Framtidens Stockholmsregion
“The first step to a better future is imagining one.” Orden ovan läser jag på ett foto från en workshop på Färgfabriken. Under namnet ”Urban Turntable” har man försökt utforska vilka möjligheter som finns i Stockholmsregionen med ett perspektiv på 30 år. Idéer och visioner ställs sedan ut för allmänheten att beskåda.
Spännande, med tanke på exempelvis de visioner som finns för Kista med omnejd. Tanken är att skapa en ny knutpunkt i Kista som binder samman närliggande områden, vilka inkluderar allt från naturreservat och villakvarter till industriområden och miljonprogramshus.
Ett besök på Färgfabriken kanske kan ge några ledtrådar om hur Stockholmsregionen skulle kunna utvecklas. Det är just visionerna som är intressanta – människor med visioner gör mig både glad och hoppfull inför framtiden.
En vacker verklighet
Foto: Olga Magnusson
För ett tag sedan hittade Olga hit till min blogg. När jag klickade på den länk hon hade angivit uppenbarade sig några vykort på min skärm. Jag kände genast igen mig. Bilderna var tagna här i Tensta. Jag blev glad att se bilder som förmedlar den glädje jag ofta känner när jag går omkring i min stadsdel. Jag kände igen bakgrunderna, stämningen och färgerna. Kunde inte låta bli att tänka äntligen:
Äntligen någon som fotograferar en vacker verklighet. Äntligen en fotograf som vågar strunta i hur det brukar vara och istället låter sig vägledas av sin egen känsla. Äntligen får naturen som vuxit upp kring husen i Tensta under 30 år vara med på bild - både körsbärsblom och lövens skuggspel. Äntligen någon som vågar vara lekfull, klippa och klistra; placera en gigantisk duva på taket av en kolonistuga! Äntligen någon som behandlar sina motiv inte bara med respekt, utan med ömsinthet och nyfikenhet.
Jag har återvänt många gånger till bilderna, tittat på dem, fastnat för detaljer och känslor. Jag fascineras av hur fint de kombinerar det dokumentära med det konstnärliga, för trots att bilderna är manipulerade upplever jag dem som sanna. Samtidigt gör kombinationerna av bakgrunder och motiv och deras förhållande till varandra att de snuddar vid både kitsch och magi. Uppfriskande och roligt.
Tack Olga för dina fina bilder! Jag hoppas att de når ut till många människor!
Seminarium om TenstaBo 06
Har du också undrar hur det är tänkt att Tensta skall utvecklas vidare efter bomässan? Då kan du gå på utvärderingsseminarium om TenstaBo 06 onsdagen den 8 november. Borgarråden Mikael Söderlund (m) och Carin Jämtin (s) kommer att delta, liksom arkitekt Erik Stenberg, en av initiativtagarna till bomässan. Stockholms Byggmästarförening och Stockholms Byggnadsförening arrangerar seminariet som äger rum i Stockholms Byggnadsförenings konferenslokaler, Norrlandsgatan 11, 4 tr. Tid 09.30 - 13.00.
Anmäl dig till [email protected] senast den 3 november. Seminariet är gratis.
Tack till Gregor Wroblewski som informerade om detta i sin blogg.
Piazza Taxingeplan - tillfällig framgång eller varaktig förbättring?
Piazza Taxingeplan, augusti 2006
Inför bomässan i Tensta målades, städades och putsades det veckor i förväg. Det var ingen falsk idyll som visade upp, utan mer som ett välstädat hem inför en fest. Att det mesta som visades upp under mässan skulle återgå till det normala så fort den var över var givet. Det var uppenbart att vi inte skulle ha bussar i skytteltrafik upp till radhusen i Hjulsta, eller rosa sammetsband som visade lämpliga vägar att gå, eller guidade visningar för nyfikna förortsturister. Dock tycktes några förändringar vara tänkta att bli permanenta. Naturligtvis de ombyggda och nybyggda husen, men även den omvandling som gjordes av Taxingeplan.
Jag har skrivit tidigare om hur en vändplan vid Tensta centrum - tidigare en plats för bilar, avgaser och en och annan förbipasserande - förvandlades till en Piazza. Tack vare ett samarbete mellan konstnärliga intressen och stadens förvaltning blev omgestaltningen möjlig.
Tor Lindstrand, arkitekt med huvudansvaret för projektet, beskriver den bakomliggande idén:
- Vår tanke var helt enkelt: vem kan föreslå förändring? Hur mycket måste arkitektur kosta – 100 miljoner eller räcker det med 500 kronor?
Med detta som utgångspunkt arbetade man sedan fram den lösning som förverkligades. För att hålla kostnaderna nere användes befintliga lösningar från den offentliga miljön. Man skapade kontakt mellan det nedre gatuplanet och det övre planet vid Tensta centrum med hjälp av en läktartrappa. På så vis kunde man förändra rörelsemönster och skapa genvägar mellan p-hus, busshållplats och centrum. Vidare ställde man sig frågor om hur ett torg kan definieras och vad som kännetecknar en offentlig plats där folk vill vara. Rent praktiskt skapades förändringen genom ett mönster på torgytan, med färdiga vägmarkeringar som bas. Läktartrappan sattes upp och torget fylldes med plaststolar och gräsbevuxna bord – och viktigast av allt: människor.
Piazzan var en samlingspunkt under bomässa med invigning, scenframträdanden och helt vanligt häng. Vi tenstabor gick dit, träffade folk och trivdes i solen. Att platsen bara några veckor tidigare hade varit en ogästvänlig vändplan kunde man knappt tro. Här möttes unga och gamla, svenskar av alla sorter, innerstad och förort.
Men när mässan var över monterades platsen isär – bit för bit. När slutligen läktartrappan var borta återstod endast en svåråtkomlig och obegriplig asfaltsyta med ett mönster vars pilar pekade rakt in i en betongvägg.
Sedan dess har jag försökt reda ut vad som hände. Varför fick vi inte någon permanent förändring? Konsthallen och Konst 2, som driver den, har fortfarande ambitionen att skapa en varaktig förändring:
- Vi skulle vilja att torget var ”programmerat” med olika framträdanden och aktiviteter året om. Det behöver inte vara så stora saker som händer hela tiden, det viktiga är att det händer något. Efter ett tag tror vi att det kommer att genera nya initiativ och att även andra personer än de som nu är aktiva i stadsdelen också förstår att de kan använda platsen och Tensta.
När jag vänder mig till Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning får jag veta av avdelningschef Gabriel Marawgeh att trappan från början var tänk som en tillfällig lösning som skulle visa på möjligheter. Han säger också:
- Det är många som varit mycket positiva till läktaren och den öppning som den gav Taxingeplan. Därför kommer denna fråga att diskuteras vidare med berörda fackförvaltningar och aktörer. Gabriel Marawgeh kan inte svara på om läktartrappan kommer att bli permanent.
Hos Markkontoret låter man dock lite mer positiv. Eric Siljestam, projektledare för Tensta, säger:
- Att få till stånd en permanent läktartrappa är en målsättning som vi jobbar mot. Det var ett lyckat koncept under boutställningen och den bör därför permanentas. Det gäller att hitta finansiering för detta.
Just nu verkar alltså de flesta inblandade vara positiva till en bestående förändring. Ändå kan jag inte få svar på om någonting är på väg att hända och i sådana fall när. Det är handläggare som ska utses och finansiärer måste hittas. Alla jag har haft kontakt med har varit trevliga och hjälpsamma, men ingen har kunnat säga något specifikt om Piazza Taxingeplan och dess framtid.
Nu återstår alltså bara att vänta och se hur lång tid det tar att enas om en liten trappa som öppnar upp nya möjligheter. 
Piazza Taxingeplan, oktober 2006
En bra idé
Förra veckan fick jag ett informationsblad från HSB:s distrikt Spånga-Tensta i brevlådan, där man bland annat utvärderade bomässan. Det mest intressanta är några funderingar om bomässans betydelse för Tensta. Man frågar sin om den korta stunden i rampljuset var tillräckligt för att påverka mediebilden av Tensta. Svaret är givetvis nej. Men man kommer faktiskt med ett riktigt bra förslag på hur det är möjligt att gå vidare:
”Med tanke på Tenstas ökande betydelse i närområdet, och Tenstas särdrag, så är det önskvärt att ha minst ett årligen återkommande och rubrikskapande aktivitet i Tensta. Det kan vara någon sorts festival, symposium eller idrottsevenemang, där folk utifrån stadsdelen är med. Helst ska det vara någonting som skapar rubriker och är ett högklassigt komplement till Tenstamarknaden.”
Jag håller med och applåderar förslaget. Rinkeby har sin bokmässa som varje år skapar intresse. Vi i Tensta skulle kunna ha något liknande, som utgår både ifrån vad som är unikt här och vad som är av intresse i resten av staden och landet.
Det kunde vara något som lyfter fram det utbildningsarbete som pågår här, från förskolor till gymnasiet och komvux samtidigt som man belyser framtidens frågor för skolan. Det skulle kunna vara en aktivitet som visar upp den vitala föreningskultur som finns här. Det skulle kunna vara en händelse inom konstvärlden skapar möten mellan lokal och internationell konst och arkitektur. Det skulle till och med kunna vara en typ av festlighet för hembygden som kan visa på den långa och spännande historia som Järvafältet bjuder på samtidigt som den skulle visa hur de människor som bor här nu är delaktiga i skapandet av en ny hembygd.
Vad skulle få dig att åka till Tensta?
Köp tegelstenar och murbruk i Malawi!
När lönen trillar in på kontot om ett par dagar föreslår jag att du investerar en liten del av den i en symbolisk tegelsten eller kanske lite murbruk!
Det är Solidaritetsbloggen som drar igång en ny insamling. Den här stödjer man Unicefs projekt med att bygga skolor i Afrika. Bara insamlingssidan i sig är värd ett besök - den är både unik och roligt!
Jag önskar Solidaritetsbloggen lycka till med insamlingen och hoppas att fler hänger på!
Glad id!
På internet har jag dock läst Svd:s ramadanblogg av 23-åriga Fazeela Zaib. Hon skriver så här om bloggandet under ramadan:
"För mig är det en chans att få tala om något som inte varit en 'exotisk' del av mitt liv. Jag föddes här i Stockholm, en nollåtta, och min mamma kommer från Norrbotten. Under hela min existens i Svea rike har Ramadan infallit varje år, och det har varit en helt normal svensk grej för mig att göra. Mamma har fastat hon med, och nej, hon är inte arab (inte jag heller för den delen) eller något annat 'exotiskt'. *skratt*
Vi svenskar lever i olika verkligheter, och för mig är Ramadan lika svenskt som Kristihimmelfärdsdagen. Den ena högtiden har rötter i Saudi Arabien där islam en gång uppstod och den andre har rötter i mellanöstern där araber bott en lång tid. Fortfarande exotiskt? "
Jag kan varmt rekommendera er att läsa vad Fazeela har skrivit hittils. Hon berättar om tankarna med ramadan och låter läsaren förstå att det inte bara handlar om att avtå från att äta. Jag hoppas hon skriver något om firandet av id al-fitr just nu. Att jag har koll på att firandet inleds idag är tack vara en artikel i DN (som tyvärr inte finns på hemsidan). DN har besökt en familj i Husby under föreberedelserna. Bilderna visar att kök fullt av mat och människor som tillagar den. Vissa rätter tar flera dagar att tillaga.
Mehmet Kaplan i artikeln berättar om sitt firande:
"Det brukar vara enormt mycket folk, coh efteråt kramas man och önskar varandra 'god id', eller 'glad id'. Framåt eftermiddagen och kvällen är folk hemma hos varandra, och massor med folk kommer och går hela tiden. "
Jag säger alltså Glad id till alla som har anledning att fira idag!
Dags att undersöka läsarna...
Jag undrar nämligen ibland vilka ni är som läser det jag skriver. Därför presenterar jag "Alla vägar bär till Tensta":s allra första läsarundersökning.
Allt du behöver göra är att markera hur ofta du vanligtvis är i Tensta.
Tack för din medverkan!
Bomässan får beröm i designtidskrift
Recensenten är dock mestadels positiv till bomässan. Han poängterar att
"Den största skillnaden mellan Tensta Bo06 och de senaste årens satsningar i Malmö och Hammarby sjöstad är att man här har sprängt in allt det nya bland det gamla, en arkitekturinjektion rakt in i en slö ådra hos en trött gamling. Det är också det bästa med mässan."
Avslutningsvis efterlyser han fler liknande mässor i eftersatta områden. Jag kan bara instämma.
Ljusa minnen
Det ser ut att bli en mörk och regning dag. Jag har fullt upp med mina studier nu och hinner inte skriva så mycket. Därför bjuder jag på några ljusa minnen från bomässan i somras. Jag undrar vart alla människor som var här då tog vägen...
Beslöjad skyltning
Ett skyltfönster i Tensta centrum visar upp olika varianter av slöjor. Observera den smyckade nålen som håller ihop det hela, som pricken över i.
Jag undrar var det står på skylten - någon som förstår?
(För tillfället kan jag inte lägga upp bilderna i full storlek, kanske något fel hos blogg.se? Klicka på bilderna så blir de större.)
Koll på läget i Spånga-Tensta
På torsdag är det sammanträde i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd. Klockan 18.00 i Spånga Folkan diskuteras en rad frågor och alla som är intresserade kan komma. På Stockholms stads webbplats "Insyn" kan var och en som vill ta del av dagordningen för mötet, samt klicka sig vidare till olika handlingar som ligger till grund för beslut. Bland annat upptäcker jag att Lidl är på väg att etablera sig i Tensta. Fastigheten kommer att byggas på Åvingegränd, som ligger precis intill E18. En butikslada på 1500 kvadratmeter kommer att börja byggas år 2008. Stadsdelsnämnden är positiv till etablering av fler lågpriskedjor. Där ser man!
Vidare kommer ansökningar om pengar till en rad projekt inom ramen för Stadsdelsförnyelsen att godkännas eller avslås. Bland det som ser ut att bli av kan jag nämna en portabel kulturscen i Tensta centrum att ta fram vid behov (100 000 kr), fortbildning för pedagoger inom förskolan om Spånga-Tenstas plats i Stockholms historia (100 000 kr) samt bidrag till Kvinnojourens fortsatta verksamhet (390 000 kr). Förvaltningen föreslår att avslå bland annat en konstnärlig utsmyckning av Hjulstaskolans nya idrottshall samt ett antidrogprojekt hos Assyriska föreningen.
En ny förskola kommer att byggas bakom Tensta gymnasium, den plats som nu används som parkering.
Före nämndes möte hålls dessutom ett samrådsmöte om upprustningen av Spånga centrum. Det börjar klockan 17.00.
Jag ska erkänna att jag aldrig varit på något öppet möte i stadsdelsnämnden och jag kommer inte att gå på detta. Men det är verkligen positivt att det sker så öppet, att man till och med kan ta del av handlingar via internet. Vanligtvis litar vi medborgare på att bli informerade om förestående förändringar, men med detta verktyg har vi möjlighet att på ett enkelt sätt själva ta reda på hur det ligger till. Även om du inte är intresserad så vet du nu att möjligheten finns.
Solig söndag i parkleken
Denna soliga söndag tillbringade vi till stor del utomhus. Här ett par bilder från Erikslunds parklek som håller på att byggas om - dock står dessa gulliga små stugor kvar och samspelar med höstens färger och ljus. Jag hoppas att ni läsare också har haft en härlig hösthelg!
Människans träd av Josephine Siskind
"Människans träd
Det finns bara en enda människoras
Det finns bara en enda stam
Det finns många nationaliteter
Det finns många grenar
Skapande ger färgrikedom
Så gör också blommorna i trädet
Ett träd som kommer att ge frukt
som jag hoppas för dig och mig"
Denna dikt finns graverad på en platta intill muralmålningen i Tensta centrum. Konstnären som har målat den heter Josephine Siskind. När jag googlar på hennes namn får jag veta lite om henne bakgrund:
Hon föddes i Chicago men flyttade i barndomen till Berlin. Efter uppväxtåren bar det av till Havanna, där hon blev bekant med den mexikanska muraliströrelsen. Hon studerade både i New York och Mexiko City, där hon specialiserade sig på muralism. Till Sverige flyttade konstnären i början av 80-talet, efter en utställning och stipendium från Svenska institutet.
Jag blir inte förvånad att denna målning är besläktad med de mexikanska muralmålningarna. Jag har haft den känslan, men trott att det beror på min egen fascination för muralmålningarna i Mexiko snarare än en verklig koppling. Det var kul att det inte bara var jag som inbillade mig. Siskind har gjort flera utsmyckningar i offentliga miljöer, bland annat i Hässelby, Blåsut och på S:t Görans sjukhus.
Låt mig av sluta med ett citat från Josephine Siskinds hemsida, där du även kan se fler av hennes målningar:
"Penseln är endast en förlängning av min själ; faktum är att mitt jag upphör att existera under målandet".
Mentor visar elever att allt är möjligt
Sven Hagströmer heter en av dessa mentorer. Han är styrelseordförande i flera stora bolag, men har även tid att hjälpa fyra elever vid Tensta gymnasium med deras projekt i företagsekonomi. På N24.se läser jag hur deras samarbete fungerar. Det är eleverna som bestämmer vad de vill göra. Även om mentorn från början hade andra idéer verkar både parter mycket nöjda med samarbetet. Roligast att läsa är följande stycke:
"Det Sven Hagströmer har arbetat hårdast med är att få eleverna att förstå att det mesta går att lösa och att man kan påverka sin situation. Det räcker inte med att gnälla.
– När vi sitter och snackar så dyker det upp mycket som de tycker är dåligt. I början sa de bara 'Äh, det går inte att göra nå‘t åt det'. Men nu tar de tag i saker, även om de inte gillar det och märker att det går att påverka, säger Sven Hagströmer."
Jag tror att liknande samarbeten är framtidens melodi. Livstycket och Svenskt Tenn handlar om samma sak - att skapa kontakter, förtroende och vidgade perspektiv. Genom liknande samarbeten tror jag att Tensta kan bygga upp sin egen identitet. Vad det kommer att vara som särskiljer Tensta från andra områden i framtiden är svårt att gissa, men en möjlighet skulle kunna vara genom unika satsningar på utbildningssektorn. Vi har redan Tensta gymnasium och Livstycket som två exempel att vara stolta över och i grannförorten Rinkeby ligger Rinkebyskolan, också en förebild för många.
Det som saknas i Tensta är en instution eller verksamhet som tillgodoser behov för hela staden, inte bara de boende här. Det skulle kunna vara en unik utbildning, som knyter an till det lokala livet och tar vara på de resurser som finns här. Det skulle både kunna synliggöra den positiva förändringsviljan som finns bland många människor här samtidigt som det kunde locka hit människor från andra delar av Stockholm och Sverige. Människor som skulle komma hit för sin egen skull.
Mer om identitet och ursprung hos La petite Haydee
Det skriver La petite Haydee i sin blogg. Hon spinner vidare på min tråd om ursprung och Pumans dotters om identitet.
Det är roligt när en liten tanke leder vidare och fler fyller på med egna erfarenheter. Frågor som rör identitet rör naturligtvis oss alla, men det blir aktualiserat när vi ställs inför förändringar, ifrågasättande eller kommer i kontakt med nya människor. Det är just då det blir viktigt att ha en identitet, något som särskiljer oss från omgivningen. Även om de flesta vill accepteras i samhället vill knappast någon bara opersonlig.
För den som vill läsa en bok i ämnet som inta bara skarpsynt belyser de strukturer som råder i samhället idag, utan också bjuder på många skratt kan jag rekommendera Lena Anderssons "Du är alltså svensk?". (Så fort jag har läst ut den kommer jag att skriva lite mer utförligt om vad jag tycker om boken.)
Biblioteket uppmärksammar Nobelprisvinnaren
Jag var på biblioteket i eftermiddags, ett par timmar efter att Horace Engdahl hade tillkännagivit att Orhan Pamuk tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Personalen på biblioteket hade redan plockat fram en rad böcker av Pamuk, både på turkiska och svenska. Tyvärr fanns inte boken "Istanbul: minnen av en stad" på svenska. Det är den bok jag helst skulle vilja läsa, kanske mest för att jag redan är förtjust i staden Istanbul. Det turkiska språket tycker jag är ett av de vackraste att höra och jag skulle gärna lära mig det något gång. Till dess får jag försöka få tag på boken på svenska. Som sagt, jag blev glad att Nobelpriset gick till en turkiskt författare och att biblioteket så snabbt uppmärksammade det. Kul också att det redan finns flera böcker i svensk översättning!
Läs mer om Nobelpriset och Orhan Pamuk på Svenska Akademiens hemsida.
Vad är konst? Ett besök i Tensta konsthall.
Låt ett gäng ungdomar snickra ihop enkla möbler för att sedan vandalisera dem och snickra ihop dem igen. Ställ ut stolar med skriftliga uppmaningar om att förstöra dem. Ställ in ett par nedklottrade vagnar i en leopardmönstrad konsthall. Kalla det hela för konstutställning och beskriv den som design med ”kraften i destruktiviteten” som utgångspunkt. Så kan man se på ”Ultravåldsdesign” som just nu pågår på Tensta konsthall.
Man kan också försöka ta till sig det budskap som mannen bakom utställningen, Samir Alj Fält, vill förmedla. Han kallar det ett interaktivt utställningsprojekt. Tillsammans med deltagare från Bussenhusskolan här i Tensta har han försökt utforska ”den drivkraft och längtan som finns i ilska och frustration”, bland annat genom att ge sig på olika material och köra egenproducerade möbler i förstörelsemaskiner. I en tämligen pretentiös text till besökaren skriver Samir Alj Fält att han vill berätta en historia. ”Historien utspelar sig här och nu, se er omkring, den finns här.” Tydligen är det en jobbig historia att berätta, som gör ”ont, så ont att jag vill sluta”. Texten avslutas med meningen: ”den här historien ska handla om starka krafter som hat och ilska men den kanske visar sig att handla om motsatsen.”
Något ambivalent stiger jag in i leopardkuben, vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Jag är ingen konstkritiker, kan ingenting om konst. Konsthallens engagerade personal har gett mig en kort introduktion, innan jag förväntas följa ett spår av vita prickar som ritats ut på det leopardmönstrade golvet. Utspritt i lokalen finns olika märkliga ting – trasiga möbler, nedklottrade vagnar, barnteckningar, fotografier. Jag frågar mig om det är konst jag ser. Är allt som visas i en konsthall per definition konst? Vad är dess syfte? Vad vill den mig? Är det våldet som skapat dem som är konst eller är det föremålen? Var finns kärleken som antyddes i inledningen – om den finns?
Mest nyfiken blir jag på barnen som deltagit. Det första som slår mig är att det känns ganska riskabelt att uppmana barn till att vandalisera och utforska sina destruktiva krafter. Någon kanske får mersmak. Visserligen kommer sådant beteende alltid att finnas där frustrationen finns – det kanske är bättre att utforska den ändå, vad vet jag? Men i konsthallen denna dag är barnen så påtagligt frånvarande. Bland några fotografier på ena väggen finns några leende ansikten, i övrigt ser jag bara spåren efter dem. Jag vill fråga dem vad de tyckte. Är de stolta över vad de åstadkommit? Tycker de att det var meningsfullt att delta i dessa workshops i konsthallen? Vad säger deras föräldrar?
Jag vet inte om jag ser någon kärlek eller längtan efter bekräftelse i de utställda föremålen. Jag anar dock att konstnären försöker kommentera sin egen barndom, men det kommer bort bland allt det andra. Jag stannar upp vid några detaljer, men det mesta säger mig ingenting. Jag vet inte vad jag tycker, inte ännu. Det känns precis som när jag såg dans under bomässan - som om jag missar något.
Det jag tar till mig direkt är dock den långa rad fotografier som sitter på ena väggen. De är uppriktiga och blundar inte för det fula, de försöker inte dölja eller försköna. De bara är vad de är, vilket känns uppfriskande bland alla dessa demolerade föremål som vill vara konst.
Lättinge, Glömminge, Risinge...
I gårdagens DN svarade Stockholmsexperten Martin Sturgart på en fråga som rör gatunamnen i Tensta. Den som är bekant med staddelen känner genast igen ett gatunamn från Tensta, de slutar nästan alla på -inge, vilket gör det ganska svårt att minnas vilken gata (eller plan) som ligger var. Men så är det på många platser - "var det på Aprikos- eller Ananasvägen han bodde" frågar man sig i området med fruktnamn.
Hur som helst, svaret läser du här. Som övergripande förklaring duger det bra, men jag är säker på att det går att gräva djupare och hitta intressanta historier bakom namnen. Kanske gör jag det någon gång framöver. Till vidare får vi glädja oss åt att även förortshistoria får plats i "Svar om Stockholm".
Trädet, skatan och ett flygplan på väg bort...
Vart är vi på väg?
Hemleverans av ekologiska grönsaker
Idag kom äntligen min första leverans med ekologiska grönsaker hem till dörren. När jag var på Hästa gård i somras hittade jag reklam för Ekolådan i en broschyr. Jag bestämde mig för att prova deras tjänst: prenumeration på en låda med ekologiska frukter och grönsaker. Lådorna finns i olika varianter, till varierade priser. Dessutom finns ytterligare produkter att lägga till lådleveransen - som honung, ägg, kryddor och bröd.
Idag kom min allra första låda - fylld med härligt sallad, spenat, små fina lökar, tomater, avocado, gröna citroner, vitkål och rödbetor som såg ut att precis ha kommit upp ur jorden. Med i lådan finns även några recept samt en föreckning om varifrån grönsakerna kommer.
Jag tycker det är värt några extra kronor att slippa bära hem frukt och grönt från affären. Det blir lätt väldigt tungt. Dessutom är det alltid roligt att prova på några nya grönsaker. Lådans innehåll varierar och jag förväntar mig att få prova på smaker jag aldrig själv skulle ha hittat i min vanliga affär.
Basketderby i Tenstahallen
I morgon den 11 oktober spelar Tensta basket mot Blackeberg i Basketettan. På sin hemsida beskriver Tensta basket utmaningen:
”Tensta Baskets unga men talangfulla trupp har hemmapremiär. Ett derby mot starka Blackeberg som kan sluta hur som helst. Första matchen i Basketettan slutade med en snöplig förlust mot Hallsta. 3p förlust i en match där många viktiga spelare var borta visar att laget blir att räkna med. Fri entré till matchen som vi hoppas blir fullsatt.”
Det låter som att det kan bli riktigt underhållande. Klockan 19.00 börjar matchen i Tenstahallen.
Jag visste faktiskt inte att det fanns en idrottshall, utan trodde att det bara var simbassäng i Tenstahallen. Inför bomässan som hölls i Tensta i augusti i år hölls en arkitekttävling om Taxingeplan intill Tensta centrum. Idag ligger bland annat ett stort och inte så vackert parkeringshus där, men i det vinnande förslaget hade en idrottshall tagit dess plats. Den skulle ha en publikkapacitet på 1500 personer och skulle även kunna fungera som konserthall. Låt oss hoppas att det blir verklighet av dessa planer. Idrott är ett utmärkt sätt att överbrygga klyftor mellan områden och grupper i samhället. Vår nya stadsminister Fredrik Reinfeldt talar gärna om sin tid som basketspelare i Tensta tigers som just ett exempel på detta. Återstår att se om dessa tankar är något som genomsyrar politiken i Stockholm – där moderaterna också tagit makten.
Läs mer om basket här.
Camilla Läckberg om sitt författarskap
Det var ett drygt femtiotal personer som hade kommit för att lyssna på Camilla Läckberg. Någon i publiken viskade att det minsann var fler än man hade sett tidigare, till och med fler än när Ranelid var där. Camilla gjorde entré i en snygg klarröd överdel och jeans. Hon förblev stående framför oss när hon berättade om hur hon blev författare och varifrån hon hämtar sin inspiration.
Fascinationen för det morbida och mörka tycks ha funnits hos henne hela tiden. Hon berättade om den första ”boken” som hon hade skrivit i 4-årsålderna, i vilken Tomtemor blev ihjälslagen så blodet rann. Det är roligt att se hur passionerat hon talar om kriminaltekniska företeelser, polisutredningar, mordmetoder och annat som hör till en deckarförfattares vardag.
Att hon valde att utbilda sig till ekonom och arbeta med det i några år, trots att hon tyckte det var ”fruktansvärt, fruktansvärt tråkigt” förklarar hon med att författardrömmen aldrig kändes realistisk. Inte förrän hon gick en skrivarkurs som hon hade fått i julklapp av sin familj. Känslan av att träffa likasinnade och att det var fullt möjligt att skriva en bok beskriver hon som avgörande. Efter kursen började den första boken ta form, men det tog hennes drygt två år att bli klar.
Camilla berättar om sina tankar kring att bli publicerad, att få den första lådan nytrycka böcker i sin hand och slås av att ”det faktiskt ser ut som en bok!” Det är säkerligen åtskilliga som drömmer om just det ögonblicket och som kan identifiera sig med hennes glädje. Det var dock inte givet att det skulle bli succé för att boken kom ut. Först när Camilla tog kontakt med en litterär agent kände hon att det faktiskt skulle vara möjligt att kunna försörja sig som författare. Nu har hon skrivit fyra böcker som alla utspelar sig i Fjällbacka, och arbetar med ytterligare en. De första två böckerna kommer att spelas in som tv-serie av SVT och sändas hösten 2007. Hennes böcker har dessutom översatts till flera andra språk. Nyligen sålde hon fyra titlar till brittiska Harper Collins, vilket kan ses som ett internationellt genombrott, enligt svb.se.
Det var roligt att vara där och höra hennes berättelse. Trots att hon säkert gör många liknande framträdanden var hon närvarande och personlig i sitt tilltal. Många i publiken gick med beundran fram till henne i pausen och bad om att få böcker signerade, vilket hon gjorde. Hon svarade även utförligt på frågor som rörde hennes skrivande. Bland annat berättade hon hur hon kan skoja med sina vänner på subtila sätt i sina böcker, till exempel genom att leka med namnen.
Än en gång blev det tydligt hur skicklig Camilla Läckberg är på att marknadsföra sig själv och locka läsare genom att bjuda på sig själv. Det kanske är nödvändigt för att bli framgångsrik som författare idag. Och visst funkar det. När jag läser näste bok kommer det att vara lika mycket för hennes personlighets skull som för att följa karaktärerna.
Du kan läsa mer om Camilla Läckberg på hennes hemsida eller blogg.
(Kameran blev kvar hemma idag, därför kan jag inte bjuda på några bilder.)
Loppis för Världens barn
Under min lilla morgonpromenad idag såg jag detta anslag.
Det blir alltså
Loppmarknad idag mellan kl. 10.00 och 16.00
i Elinsborgsbackens servicehus.
Arrangör är Röda korset och behållningen går till Radiohjälpens insamling för Världens barn, som pågår just nu.
Jag vill också påminna om att Camilla Läckberg kommer till Spånga församlingshus ikväll kl. 19.00. Läs mer här.
Tankar om att vara hemma
Man vänjer sig vid det mesta. Betongen blir en kuliss till det trivsamma myllret av människor.
Halalslaktat kött är fortfarande kött. De många kvinnorna vars kroppar och ansikten göms under slöjor vandrar vidare på gångvägarna oavsett om du höjer på ögonbrynen eller inte.
Deras barn talar svenska eller somali eller lite av varje och du tar ingen notis.
De förr så exotiska matvarorna på Vivo blir vardagsmat. Det välbesökta och levande biblioteket blir ditt lugn, blå linjens tiominuterstrafik din puls.
Men när är du kommer hem och stänger dörren bakom dig upphör allt detta att existera. Du befinner dig i din lägenhet, där du har skapat ett utrymme att trivas i. Du känner dig hemma. Även om du bor i Tensta. Hemma är man överallt. Eller ingenstans.
Pumans dotter skriver om namn och identitet
För en vecka sedan skrev jag lite om att få sitt ursprung ifrågasatt. Pumans dotter funderar vidare och kommer bland annat in på fenomenet att byta namn för att få jobb. Det är viktiga frågor om bland annat identitet som diskuteras. Dessutom mycket aktuella. Ibland kan andra människors upplevelser vara både intressanta att ta del av - och skrämmande som symptom på det samhälle vi lever i.
Deckardrottning till Spånga
Deckare har aldrig varit min favoritgenre, men jag har svårt att slita mig när jag väl börjar läsa en. Just nu är jag mitt inne i boken "Isprinsessan" som slank med i min senaste beställning från Bokus.
Boken utspelar sig i Fjällbacka, som med sina småstadsmiljöer utgör en perfekt spelplats för mordutredningen. Huvudpersonen Erica är den som iakttar och för berättelsen framåt, genom sin nyfikenhet på mordoffret och omständigheterna kring dennes död. I Ericas närhet finns flera personer som bidrar till intrigen, varav flera säkert finns med i följande böcker. Jag kan inte påstå att boken är något litterärt mästerverk, men än så länge har jag haft anledning att läsa vidare. Om inte annat för att få reda på vem mördaren är...
Det finns två skäl till att jag läser boken. Det första är att författarinnan Camilla Läckberg har en egen blogg, som jag läser sporadiskt. Där skriver hon om sitt vardagsliv med familjen, om tillställningar med författarkollegor och funderingar kring skrivandet. Det är kul att få ta del av en författares liv, tycker jag.
Det andra skälet är att Camilla Läckberg kommer till Spånga på måndag, för att "berätta om sin resa från civilekonom till författare". Det ska bli roligt att se henne framträda. Hon verkar vara väldigt skicklig på att marknadsföra sig själv i media - samt genom sin blogg och hemsida - vilket gör mig nyfiken. En vanlig bild av författare är annars den kreativa enstöringen. Hon verkar vara dess raka motsats.
Är du också intresserad kan du bege dig till Spånga församlingshus på måndag den 9 oktober kl. 19.00. Församlingshuset ligger på Värsta Allé 1 i Spånga centrum. Arrangör är Spånga församling. Läs mer på deras hemsida.
(Foto: Thron Ullberg / Forum)
Berika istället för integrera - driftiga kvinnor möts i Tensta
Svenkt Tenn - namnet får mig omedelbart att tänka tradition, god smak och Östermalm. Jag har gått förbi butiken på Strandvägen och kikat in, drömt mig iväg, sällan gått in. På samma sätt har jag gått förbi Livstyckets lokaler på Tenstagången, också den möter gatan under en ganska lång sträcka. Tankarna har vandrat iväg när jag sett de fantasifulla tygerna tryckta av kvinnorna därinne. De två verksamheterna kan sägas symbolisera sina respektive områden, människorna som bor där och ett sorts ideal. Idealet om det smakfullt inredda hemmet och idealet om hur människor går från utanförskap till kunskap och delaktighet, genom utbildning och skapande. Trots beröringspunkterna kan man ändå säga att Livstycket och Svenskt Tenn befinner sig ganska långt från varandra, både geografiskt och i folks medvetande.
Igår kväll möttes de två på Kulturkaféet i Tensta träff. Rubriken för kvällen var "Varför tala om Svenskt Tenn och Livstycket på samma gång?!" Men när de två kvinnliga ledarna tog plats framför den nyfikna skara som samlats, förenades de i en glädje och engagemang som gjorde frågeställningen ointressant. Hur skulle man inte kunna prata om Svenskt Tenn och Livstycket?
Fört ut var Yvonne Sörensen, VD för Svenskt Tenn. Hon berättade historierna bakom företaget med värme och kunnighet. Det var den unga kvinnan och konstantverkaren Estrid Ericson som grundade butiken 1924. Hennes filosofi var att blanda dyrt och billigt till en personlig stil för ett trivsamt hem. Hon drog de främsta formgivarna till sig och blev stilbildande inom svensk inredningsdesign. En av dem hon arbetade med var som bekant Josef Frank, arkitekt från Österrike. I sitt hemland hade han bland annat arbetat med sociala bostadsprojekt. På grund av sin judiska härkomst kände han sig tvungen att lämna sitt hemland under 30-talet. Hans fru var svenska och de kom att bosätta sig här. Han träffade Estrid Ericson och inledde ett samarbete som vi fortfarande ser resultatet av hos Svenskt Tenn. Frankt fick dock fly ännu en gång när kriget kom närmare. Han lämnade Europa för New York, där han fortsatte att skapa de mesta fantastiska ting.
Livsstycket är betydligt yngre, poängterade dess grundare Birgitta Notlöf. Hon liknande den 14-åriga verksamheten vid en finnig tonåring, med Svenskt Tenn som den erfarna och trygga mormodern. Även Livstycket har spännande historier att berätta. Den första är Birgittas egen, hur hon med några tusenlappar och tolv kvadratmeter i Tensta började bjuda in kvinnorna att skapa. Trots svårigheter med finansiering genom åren måste Livstycket idag ändå ses som en enorm framgång. Många är kvinnorna som har kunnat gå vidare ut i det svenska arbetslivet och många är historierna de har att berätta. Det handlar om tortyr, krig och lidande, om flyktingskap och utanförskap, förnedring och hjälplöshet. Och slutligen skapande, kraft och läkande – i Livstyckets lokaler och Birgittas närhet. När hon står där framför oss och talar om dessa kvinnor är det omöjligt att inte bli berörd. Birgitta skrattar och skojar, hon utropar att hon älskar livet i ena stunden för att röra oss till tårar i nästa med berättelsen om en kvinnas upplevelser från en irakisk fängelsehåla. Hon pratar om ”hjärnvägen” och ”hjärtvägen” till språket, om riskerna med socialbidrag och sin tro på människors kraft. Birgitta säger att hon älskar människor, att det är det i kombination med förkärleken för vackra ting som är hennes drivkraft. Det syns, det fullkomligt blixtrar i hennes ögon. Jag hade hört att hon var en driftig och karismatisk människa, men denna mänskliga energi var jag inte förberedd på. Bara att få sitta där i publiken känns som en förmån.
Så – var pratade de om, dessa driftiga kvinnor? Samtalsledare var Tom Hedqvist, rektor på Beckmans Designhögskola. Han gjorde ett bra jobb med att sätta ord på den magi som emellanåt uppstod i mötet. Det blev utläggningar om existentiella frågor, konst som terapi, inredning och skönhet, gränslöshet och fred. Bland annat fick vi höra att Svenkt Tenn och Livstycket är i startgroparna för ett samarbete. Ännu vet ingen vad resultatet blir, men man har gjort studiebesök hos varandra. De somaliska kvinnor som kommit till Strandvägen sägs ha blivit förtjusta i de fantasifulla tygerna, om än något kritiska till prislappen.
Dessutom får vi veta att det kommer att hända något storslaget i Kungsträdgården nästa år, i fredens tecken med både parter involverade.
Det blev många skratt denna kväll och i lokalen spred sig en känsla av att allt kanske är möjligt ändå. Eller som Tom Hedqvist uttryckte det – ”en förnyad tro på människokraft”. Sannerligen känns det tryggt att veta att dessa två institutioner ligger i händerna på så kompetenta och hängivna kvinnor. Jag är övertygad om att de båda behövs i den form de nu har, men jag är också väldigt nyfiken på vart deras samarbete kan ta dem både. För det handlar inte om att hjälpa eller bli hjälpt – det handlar om att berika varandras verksamheter med nya erfarenheter och kunskaper. Tänk om fler tänkte så!
(Produktbilder från Svenkt Tenn och Livstycket. Andra bloggar om: design, integration. Inlägget pingat hos intressant.se.)
Reaktioner på Pekguls inställda flytt
För ett par dagar sedan skrev jag om att Nalin Pekgul bor kvar i Tensta. Detta trots de uttalanden hon gjorde för ett knappt år sedan, då hon menade att det var för farligt att bo kvar här med familjen.
Bloggen Magnus tankar följer idag upp mysteriet med Nalin Pekguls flytt. Magnus menar att flytten var ett tecken på Pekguls klassresa. Precis som jag är han nu nyfiken på vad det var som fick Pekgul att stanna - och efterlyser en uppföljning i media.
Muralmålningen
Detalj av muralmålning, Tenstagången. Fontänen på torget i förgrunden.
Muralmålningen är en av de få saker jag minns från mina besök i Tensta som barn. Dess övre delen med alla flaggor gjorde intryck på mig, liksom förmodligen den imponerande storleken på målningen. I Stockholm är det annars ganska glest med muralmålningar.
Jag undrar hur dagens skolbarn ser på målningen, om de ibland sätter sig ned på toget och betraktar detaljerna. Kanske saknar de några flaggor. Bilder från barndomen kan verkligen etsa sig fast i minnet och dyka upp långt senare, i helt nya sammanhang.
Vill du bli en stjärna?
Jag fortsätter att hålla koll på anslagstavlorna i min närhet, se bara vad som händer i morgon. Måste säga att jag blev överraskad och glad över att man annonserar efter statister på detta vis. Det har jag aldrig sett förut.
Du som vill vara med i nästa Beckfilm kan alltså komma hit till Tensta i morgon och gå på audition. Vem som helst får komma. Livstycket ligger precis vid Tensta torg, vid T-banan.
Pekguls flykt från förorten uteblev
Minns ni Nalin Pekguls uttalande förra hösten om att det var för farligt i Tensta och att hon därför skulle flytta härifrån? Det var i en intervju i Sveriges Radio hon nämnde detta, vilket blåstes upp något enormt i övriga media. Tidningarnas rubriker sade alla samma sak: Nalin Pekgul lämnar förorten (Aftonbladet)
Våldet får Pekgul att lämna Tensta (Svd)
Nalin Pekgul flyttar från våldet i Tensta (City)
Jag tyckte då att det var en överdriven reaktion från media - boendet är ändå en privatsak. Samtidigt blev jag ledsen över Pekguls uttalande. Jag skrev insändare som aldrig publicerades. Här är ett utdrag ur den:
"Jag respekterar Nalin Pekgüls upplevelse och hennes val att söka nytt boende. Men jag beklagar det djupt. Hon kanske inte själv har förstått vilket oerhörd symbolisk betydelse hennes beslut får, tack vare hennes unika position om representant för både förorten och makten i samhället. Hon är en stark förebild för många tenstabor och hennes arbete ger oss anledning att känna stolthet. Att hon nu väljer att lämna den plats som vi andra bor kvar på kan säkert uppfattas som ett svek av vissa."
Sedan dess ha jag funderat på vad som hände. Jag gick och väntade på ett uppföljande tidningsreportage med papparazzibilder på familjen Pekguls flyttbil och Nalin själv med flyttlådor på väg till sitt nya, trygga boende. Men det uteblev - istället har det varit tyst. Visserligen har Nalin Pekgul synts som vanligt i media i sin roll som ordförande för S-kvinnorna, men hennes "flykt" har ingen nämnt.
Hur ska man tolka medias tystnad? Som att hon flyttade enligt planerna eller att det aldrig blev av? Jag vet inte. Därför skrev jag till Nalin Pekgul och frågade. Det råkade vara valtider och säkerligen var det därför svaret dröjde. Genom en av hennes medarbetare fick jag så småningom veta:
"Nalin bor fortfarande kvar i Tensta men i övrigt är hon inte intresserad att tala om sitt boende."
Det var som jag hade på känn, hon stannade kvar trots alls. Jag blev lättad när jag fick veta det, samtidigt som jag tycker att det är tråkigt att hennes uttalanden från förra året fortfarande bidrar till den negativa bilden av Tensta som många människor har.
Jag förstår och accepterar att hon inte vill diskutera frågan. Samtidigt väcker uttalandet en rad frågor. Varför stannar hon kvar? Var det omgivningens reaktioner som var avgörande eller kom hon över sin bild av farliga Tensta på egen hand? Jag undrar även hur Pekgul själv upplevde medias enorma intresse för hennes boende. Vilka reaktioner mötte hon från sina grannar, tenstaborna?
Kanske var allt bara ett väl genomtänkt utspel som syftade till att dra uppmärksamheten till förorten?
(Bild från Riksdagens hemsida. Andra bloggar om: Tensta, Nalin Pekgul. Inlägget pingat hos Intressant.se.
Ultravåldsdesign på Tensta konsthall
"Ultravåldsdesign har sin utgångspunkt i en utvidgad designprocess, i de märken och vanställanden vi möts av i vår omgivning, både privat och offentligt. Genom att fysiskt och med våld ge sig på olika möbler och material utgår Samir Alj Fält och de medverkande barnen från kraften i destruktivitet, och utforskar den drivkraft och längtan som finns i ilska och frustration."
Öppet tisdag - söndag 12-17
Utställningen pågår till den 12 november.
Mer info här.
Vågar du åka dit?
