Kulturellt efterbliven?
Jag fick idag anledning att fundera över förhållandet mellan kulturella uttryck och människorna som beskådar dem. Det var dans på Piazzan och jag gick dit med hela familjen.
När jag sitter där som en i publiken märker jag att jag inte kan hålla ögonen på scenen hela tiden. Det är ibland lika intressant att betrakta publiken. Barnen som rycker varandra i håret, skriker rakt ut eller viftar bort en geting. Familjerna som har intagit Piazzan, förortsturisterna som känner sig lite obekväma och sätter sig en bit bort, barnen som springer runt. Mina egna barn som inte kan sitta still, som vill ha glass, som vill ha en stol, som vill leka, som vill gå. Tittar mot scenen, kommer ihåg: just det, någon dansar. Rotar i väskan efter en servett. Ett barn gallskriker bakom mig, vänder mig om för att titta. Han klämde nog fingrarna i hissen, mamman kommer gående. Just det, scenen, tittar igen. Dansen har ökat tempo, musiken tilltagit. Ett barn somnar.
Och så fortsätter det. Mina intryck av det som händer på scenen blir splittrade, oskarpa. Fanns det ett sammanhang såg jag det inte. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera kring rekvisitan. Vilken funktion har just den saken? Rationell som jag är utgår jag ifrån att allt som finns på scenen har någon sorts symbolik som berättigar dess medverkan. Men det stör mig att jag inte kan se den. Som om något går mig förbi. Jag vill kunna analysera, förvandla mina intryck till ord. Jag måste kunna sätta ord för att förstå. Men det går inte, jag kan inte läsa dansens språk. Så jag känner mig lite kulturellt efterbliven som inte genast kan sucka ”ahaaa” och nicka lite igenkännande. Jag kan bara ta till mig det som jag kan känna igen. Några rytmer som låter bekanta, en sångröst som tränger in under skinnet, några snabba rörelser som tycks särskilt sköna. Men rörelsen är flyktig, den lämnar sin kropp i hast, låter sig inte hållas kvar i minnet. Jag tappar koncentrationen. Igen.
Jag vet inte vem jag ska skylla mitt analytiska förhållningssätt på. Skolan kanske, att alltid tvingas sätta ord på upplevelser, sammanfatta och recensera. Eller kultursidorna vars skribenter tävlar i att formulera sina upplevelser djupsinnigast möjligt. Eller mig själv som inte kan koppla bort min rationella del och låta känslan styra ett tag.
När jag ser mig om i publiken undrar jag om alla andra förstår, om det bara är jag som sitter och grubblar. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag nog inte tillhör målgruppen. Men vem är då målgruppen, om inte jag? Och vem är jag att inte förstå. För det finns ju ingen bra och dåligt kultur – bara olika grader av förståelse. Jag får göra ett nytt försök en annan gång. Måste bara lära mig att se. Verkligen se.