Alla vägar bär till Tensta

"Jag flanerar fram och tillbaka i Tensta centrum under en timme och hittar minst 20 valaffischer som folkpartiet satt upp, men ingen om språktestet."

Så skriver Lars Lindström i Expressen (28/8) om Folkpartiets språktest-affischer som bland annat sitter i Djursholm. Han undrar varför man inte satt upp samma budskap i Tensta. Läs Lindströms träffsäkra och humoristiska betraktelse över röstfiske i Stockholmsförorter.

Ulrika By skriver om Tensta i DN idag igen. Liksom förra gången är det en dyster bild hon målar upp. Ännu en gång känner jag mig tvungen att kommentera hennes krönika.

Bomässan i Tensta syftade bland annat till att visa ”exempel på miljonprogrammets grundkvaliteter” samt ”möjligheter till ett individuellt anpassat boende i en stadsdel där många kulturer möts”, enligt ett pressmeddelande. Det verkar inte Ulrika By vara intresserad av. Hon tycks snarare hysa en viss misstro mot initiativ av olika former. Gång på gång väljer hon att ta upp missförhållandena i förorten, som om ingen annan var medveten om dem. Hon skriver om att 90% av de tillfrågade i en enkät tycker att brottsligheten är ett problem. Jag skulle vara mer oroad om de inte tyckte att brottslighet är ett problem.
Hon skriver om trångboddheten som ett problem ”man försöker dölja bakom lite ny målarfärg här, lite ny målarfärg där.” Men hallå (för att låna ett uttryck av By) – om hon besökte mässan borde hon ha märkt att det handlar om mer än lite målarfärg hit och dit. Familjebostäders ombyggda lägenheter försöker bidra till att minska just bekymret med trångboddhet. I de nybyggda husen finns både stora och små lägenheter.

Mässan bör ses som början på något. Att utropa ”Tyst om Tensta efter mässan” bara två dagar efter den är över känns aningen förhastat. Det är naturligt att de medverkande nu behöver en tid att analysera effekten av mässan och fundera på hur man kan gå vidare i utvecklingsarbetet. Att förändra boendemiljön i en hel stadsdel tar givetvis tid. Det positiva är att vi genom mässan ser vilka möjligheter som finns. Inte en enda gång har jag sett Ulrika By skriva om det.

Hela hennes krönika bygger på att ett seminarium om ”Ett tryggt boende” blev inställt på grund av att för få hade visat intresse. Jag tror att en av orsakerna kan vara att det kostade 850 kronor att deltaga, vilket inte nämns i DN. I den folder som kom i min brevlåda dagarna före bomässan beskrevs alla seminarier, dock framgick ingenstans att de inte var gratis. Jag hade själv tänkt gå på flera av dem  tills jag insåg att jag skulle behöva lägga ut flera tusen för att få komma in. Tyvärr har jag ingen arbetsgivare som kan betala sådant åt mig. Jag vet att det var fler än jag som tänkte på samma sätt. Därför är det väl drastiskt att skriva att ingen vill diskutera frågorna. Ibland krävs mer än vilja.

Ulrika By har dock en poäng i slutet av sin krönika: hon skriver att om man lyfte upp dessa frågor på bordet ”skulle strålkastarna hamna på så många integrations- och socialpolitiska misslyckanden att ingen skulle orka med det.”

Det är helt rätt. Vi måste prata om människorna och deras möjligheter att skapa sig en meningsfull tillvaro med arbete, trygghet, hälsa och gemenskap. Det handlar om politik – flyktingmottagande, arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter, barnomsorg, hälsovård, socialförsäkringssystemet och miljön omkring oss. Tro det eller ej - på det sättet skiljer sig inte Tenstas eller Rinkebys invånare ifrån övriga Stockholms eller Sveriges nämnvärt. Det som påverkar våra liv påverkar även era. Jag håller med Ulrika By om att dessa frågor måste lyftas upp till diskussion. Men då kan man inte begränsa sig enbart till Tensta eller något annat beryktat område, även om det ger slagkraftigare rubriken. För detta angår oss alla, oavsett postnummer, efternamn eller hårfärg. Även om vi inte är ”utsatta” själva så är vi en del av det samhälle som skapar utsattheten. Därför bör vi söka förklaringar och möjligheter i Tensta likväl som på Lidingö. Det tror jag att både områdena skulle vinna på.

(Inlägget pingat hos intressant.se.)

Det finns naturligtvis fler som har bloggat om sina besök på bomässan. Här är några läsvärda inlägg:


Flitiga myran har tagit väldigt fina bilder under sitt besök på bomässan. I ett inlägg finns bilder ifrån Livstyckets lägenhet, i ett annat fina exteriörer från gamla och nya hus i Tensta. Måste ses!

Enn Kokk skriver om kvällen på Tensta träff som handlade om Helga Henschen och den nya boken om hennes konstnärliga utsmyckning av tunnelbanestationen.

LarsThommy ifrån Kista beskriver sitt besök. Han fastnade för lägenehten med det fyndiga namnet Trä rum och kök.

Börje blev positivt överraskad under sitt besök - av gröna gårdar, konsthallen och inredningsdetaljer.

Bappe från Tensta skriver bland annat om konsthallens vernissage och mötet med en engagerad tenstabo sedan 1968.

Annika Billström (s) skriver i sin blogg om Tensta. Hon har funderingar inför mässan och hon skriver om en debatt med Jan Björklund (fp) med anledning av mässan. Slutligen beskriver hon sitt spontana deltagande i en syriansk grillfest som helgens höjdpunkt.

Så var TenstaBo 06 slut. Det har blivit dags att summera. Jag såg någonstans att man inför mässan väntade 50 000 besökare. Det ska bli intressant att se hur många som kom. Det har varit väldigt mycket folk här tycker jag, utom de dagar då det regnat som mest.

Själv har jag upptäckt en hel del om Tensta som hade tagit längre tid att göra på egen hand. Nya platser, människor och idéer. För min del kommer det nog att ta lång tid innan jag kommer att kunna överblicka hur mässan påverkat mig och min omgivning. Jag vill inte överdriva dess betydelse, men måste ändå säga att jag är imponerad. Bara boken ”Tensta utanför mitt fönster” som gavs ut med anledning av mässan är ett ambitiöst försök att belysa Tenstas förutsättningar i många olika perspektiv..

På väg hem från jobbet idag gick jag ifrån Spånga station. När jag svängde ner ifrån Solhöjden och närmade mig Tensta låg där en delvis ny stadsdel framför mig. Husen jag bor i  har snart fått helt nya fasader. Huskroppen närmast gatan har klätts naken – balkongfronterna i orange plåt är nedmonterade. På håll skjuter nya hus upp ur marken - Svenska Bostäders hus vid Tenstaplan och IKANO-husen vid Järinge. Den som ändå hade en takterass där – vilket utsikt de bjöd på!

Idag passade jag på att gå runt och titta på de 20 visningslägenheter som finns runtom i Tensta. Det var spännande att komma in i de olika nybyggda husen, även om jag tycker att

Övriga intryck tror jag att jag sparar som karameller i en liten burk. Att plocka fram en i taget och gotta mig åt. Det finns så många vackra ting, lustiga kommentarer från folk, oväntade möten och glimtar av framtiden att det kommer att räcka en bra bit in på hösten. Det här känns verkligen som början på någonting, trots att mässan snart är över. Först när alla besökare åkt hem igen kan vi börja se var som har hänt här, hemma i Tensta.

Poesifestivalen Bagdad Café bjuder på en rad litterära händelser här i Tensta under veckan. Ikväll stod det litterär salong på programmet med Edith Södergrans poesi i centrum. Inbjudna var bland annat litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström, poeten Magnus William Olsson och översättaren Jasim Alwalai, som tolkat Södergran till arabiska.

De medverkade delade med sig av sin djupa kunskap och sin passion för poesin. Under kvällen utvecklade sig ett intimt samtal mellan de närvarande. När vi fick höra Södergrans diktning på arabiska var det nog flera av oss som fick ryningar av de vackra orden, rytmen och igenkännandet av dikten. Samtalet pågick länge, och avslutades finstämt med uppläsning av ett par av Ediths dikter samt vacker musik och spontan sång på arabiska. En minnesvärd kväll för flera av gästerna, kan jag tänka mig. Att mötas genom poesin och musikens språk är lika vackert varje gång det sker.

Sedan fick jag besök av min vän AK. Vi besökte konsthallen och lunchade på Kulturkaféet, där Markku Huovilas utställning med integrationsserier fick oss att dra på munnen. Därefter kikade vi in i det fiktiva hembygdsmuseet i ett av Folkhems nybyggda radhus. Vi besökte Livstyckets butik och drabbades av köplust. Men med alla dess vackra textilier krävs nog lite eftertanke innan jag slår till. Det fanns så mycket nya spännande saker sedan jag var där sist. Stolar, mattor och lampskärmar i sagolika färger och mönster.

På kvällen återvände jag till Kulturkaféet för att delta i kulturprogrammet kring en ny bok om Helga Henschens utsmyckning av tunnelbanestationen i Tensta. Det blev en uppsluppen tillställning med allt från zigensk dans och dikt på somali till tonsatta dikter och barnteckningar – allt i sann Helga-anda.

Vissa av dagens intryck kräver eftertanke innan jag kan sätta ord på dem. Det har varit väldigt roligt att vara i Tensta den senaste veckan, men emellanåt blir det nästan för mycket att smälta. Jag skulle exempelvis vilja skriva något om gårdagens inslag på ABC-nytt, men har inte haft tid. Kan bara hänvisa er till deras hemsida där det går att se (jag fastnade tyvärr på bandet trots att jag försökte göra mig osynlig).

Imorgon blir ännu en dag med intressanta händelser och till helgen drar Tensta marknad igång. Vi kanske ses i folkvimlet.

22 augusti 2006, kl. 12.30: Operan kommer till Tensta när Erika Sunnegårdh sjunger i centrum med känsla, kvalitet och bredd. Applåderna är kraftfulla och publiken tycks älska henne.

Detta var något av det bästa som har hänt i Tensta på länge. Tänk, hon kom hit från New York och sjöng för oss, denna vackra sångerska med sin fascinerande bakgrund. Och hon mötte oss med glädje och generositet. Ögonblicket när vi satt där alldeles nära och hennes röst steg mot de inglasade rutorna kändes synnerligen speciellt, för att inte säga magiskt. Till min glädje sjöng hon de tre första sångerna på spanska och jag förstod vartenda ord. Jag som vanligtvis inte ens förstår opera på svenska!

Erika Sunnegårdh såg ut att trivas och hon skyndade inte iväg efter framträdandet. Hon stod där framför torghandlaren och blev intervjuad för de regionala nyheterna. Jag hoppas att mötet mellan Tensta och Operan var lika minnesvärt för sångerskan själv som det var för oss tenstabor. Förhoppningsvis kommer hon tillbaka till oss och delar med sig av sin himmelska röst.

Läs mer om Erika på hennes hemsida.

 

”Ingen idyll bakom mässfasaden” är rubriken på Ulrika Bys stockholmskrönika i dagens DN, där hon bland annat säger sig ha upptäckt att ”det som ofta beskrivs som medial svartmålning upplevs som faktiska problem av de som bor i till exempel Tensta”. Det är inte första gången Ulrika By målar upp en problemfylld och nästintill uppgiven bild av Tensta. Som om hon vill försäkra sig om att läsarna verkligen förstår att Tensta är ett problemområde – om nu någon skulle tro något annat.

En man med det fingerade namnet Carlos får personifiera missnöjet. Han skäms, vill flytta, känner sig som gisslan och vågar inte säga ifrån. Motbilden står en kvinna vid namn Sirkka för. Hon arbetar som bovärd och menar att området har blivit bättre de senaste åren. Som exempel nämns ett städlag bildat av några barn på gårdarna. Ett fotografi av dessa barn får även illustrera texten – ett fotografi där barnen ryms i nedre halvan medan den övre domineras av loftgångarna i huset bakom. Med sitt perspektiv bidrar fotografen till att reproducera bilden av förorten som en plats där husen är det dominerande inslaget och människorna innehar biroller. Lägger man handen över bildens övre halva framträder barnen tydligare. Leendet på flickan till vänster, de flitiga händerna som greppar krattor och borstar. Det gröna gräset under barnens fötter.

DN och dess fotografer brukar vanligtvis framställa sig som nyskapande och arbeta med ett bildspråk som överraskar. Men varför börjar fotograferna  ta samma bilder som tagits sedan miljonprogrammet byggdes så fort de kommer till förorten? Gör de förutfattade meningarna att förmågan att söka nya vinklar förlamas?

Och Ulrika By själv – vad vill hon egentligen med sin text? Mot slutet kallar hon Tensta för ”det där reservatet som lamslår och isolerar – hur mycket välvilliga projekt och hippa bomässor som än arrangeras.” Hon upprepar det som ett mantra – förorten är problemfylld, människorna är offer, initiativ dömda att misslyckas. Vad är då receptet på framgång?

DN har rapporterat mycket sparsamt från bomässan, vilket förvånat mig. Jag minns tidigare mässor där man översköljdes av bilder i tv och tidningar. Jag tycker det är synd att man inte ger mer utrymme åt TenstaBo 06. Först då skulle man kunna nyansera bilden. För visst finns det problem, och de bör tas på allvar. Ingen kan känna sig nöjd när Carlos uttrycker sitt missnöje som han gör. Men det finns också mycket som är bra, vilket bomässan är ett utmärkt exempel på. Kulturen har fått sig ett uppsving. Den tar plats och bjuder in till upplevelser i centrum. Konthallen har förvandlat en ödslig parkeringsplats till ett levande torg och ställer ut verk av Carl Fredrik Hill i sina lokaler. Den världsberömda operasångerskan Erika Sunnegårdh sjunger i centrum idag. Jag önskar att media emellanåt kunde rapportera om just sådant och strunta i att det kommer ifrån Tensta. Precis på samma sätt de skulle ha gjort om det var på Östermalm.

För livet i en stadsdel låter sig knappast definieras utifrån postnumret – det finns så många andra faktorer som är viktiga. Jag tycker man ska akta sig med att skylla alla problem som finns i Tensta på platsen i sig, det gör att man kan missa orsaker som finns inbyggda i samhället och som inte låter sig begränsas till ”problemområden”. Det är inte lätt – vi måste ha förmågan att se både det lilla och det stora och försöka se sambanden däremellan. Det är inte något som låter sig göras i en krönika, under en bomässa eller i en blogg heller för den delen. Men om vi går ut i vår närmiljö med öppna ögon och ett öppet sinne så kanske vi till slut kan göra oss en egen bild. En bild fri från medias svartmålning, politikens förenklingar och fördomarnas begränsningar.

(Inlägget pingat hos intressant.se.)

Tänk er att taket till tunnelbanans ingång blir en scen för improviserad dans, med himlens skiftande molnbilder som kuliss. Det är precis vad som hände på söndagseftermiddagen när Tanja Tuurala och Karolina Jackson, båda dansare och koreografer, tog plats på den ovanliga scenen.

I boken ”Tensta utanför mitt fönster” kan man läsa följande om Svenska Bostäders nybyggda hus på Tenstaplan:  

”Den östligaste huskroppen är något avkortad av hänsyn till ett träd med den ovanliga svamparten tallticka.”

Vet du hur en tallticka ser ut? Om inte – kolla här. 

Och husen kan du se här.

Kanske finns andra funderingar kring vad det innebär att vara svensk? Kommentera gärna. Jag återkommer till temat en annan dag!

(För den som är intresserad av en djupare diskussion kring begreppet etnicitet kan jag rekommendera boken "Etnicitet och nationalism" av Thomas Hylland Eriksen.)

Läs mer här.

ZEYNOS VÄRLD

Denna underbara kvinna gestaltad av Nisti Stêrk måste jag helt enkelt uppleva live. Tidigare har jag bara hört henne på radio och hon var alldeles, alldeles underbar. Hoppas bara det finns biljetter kvar.

Läs mer här.

Utöver detta finns det ett stor utbud av kultur som verkar intressant. Konsthallen, Bagdad Café, musik, teater, utomhusbio… Frågan är hur man ska hinna med allt.

Hela kalendariet finns här.

Idag följde en bilaga om byggandet i Stockholm med i DN. En stor del av innehållet ägnas åt TenstaBo 06. Det är förmodligen en bra idé att integrera marknadsföringen av bomässan med annan information om byggprojekt och boende i Stockholm. På så sätt kan man säkerligen nå en större målgrupp med informationen. Bilagan ges ut av Stockholms stad och Stockholms Byggmästareförening.

Tack vare annonsbilagan får jag veta lite om en ny skulptur som har tagit form intill nya Piazza Taxingeplan vid Tensta centrum. Det är ett myller av paraboler som tornar upp sig över marken. Idén kommer ifrån Tidningen Gringo och föreningen Miljonkulturell Ungdom. Tillsammans med Marcus Jahnke och Conny Jacobsson från O2nordic har man tagit fram dessa paraboler, som var och en pryds av en bild på ett ansikte. Tanken är att förändra attityderna till parabolerna och lyfta fram dem som ett bevis på människors kontaktsökande. Säkert kommer de att leda till ett och annat samtal mellan förbipasserande.

Jag fastnade främst för bilderna och hur de synliggör människorna som bor här på ett avdramatiserat sätt. Jag tror att avbildandet i sig kan fungera stärkande på invånare som därmed känner sig bekräftade. Jag märker själv hur förtjust jag blir när jag bläddrar i trycksaker om Tensta och hittar bilder på min omgivning - det ger en känsla av värde. Vi finns här och vi syns!

I dag kan man läsa om miljonprogrammen i de båda morgontidningarna. I Svenska Dagbladet ägnas flera sidor åt hur man kan ge husen i miljonprogrammet ett lyft. Med anledning av TenstaBo har man pratat med  projektledare Hasse Johansson. Resultatet: En allmän bild av vad som är att vänta under rubriken ”Bomässa med nya målgrupper”.

Dagens Nyheter fokuserar däremot på den lägenhet som Stadsmuseet återställt till originalskick och gjort till museum. Iréne Artursson med familj var dess allra första hyresgäst. Om åren i Tensta säger hon:

”Vi trivdes jättebra och tänkte inte på detta som miljonprogram. Hade man bott kvar hade det förstås varit mer liv än där jag bor nu. Men jag gillar det här, säger hon och pekar mot den öppna balkongdörren som släpper in ljudet av fågelkvitter och lekande barn. ”

Vi har fått två små rosa hus i Tensta. Det skulle kunna vara F! som placerat ut sina valstugor i god tid inför valrörelsen, men med tanke på bomässans klarrosa profil antar jag att det är biljettholkar/info-bås.

Andra tecken på att bomässan har kommit till stan:

- Glasrutorna i Tensta centrum putsas. Både invändigt och utvändigt - på samma gång!

 - Det städas frenetiskt i hela Tensta. När vi var i parkleken häromdagen åkte en sådan där städbil förbi åtminstone fem gånger på samma lilla gångväg. Må det sista gruskornet försvinna från våra gångvägar!

-Små grupper med folk går förbi utanför huset och pekar, nickar och antecknar i sina block. Blivande guider? Jag känner mig för en stund som ett djur på zoo. Tänk om en grupp kommer förbi vårt hus när jag är ute och leker med mina barn i sandlådan. "Och på er högra sida ser ni en typisk(?) tenstafamilj i full färd med att utnyttja gårdens eminenta rekreationsfaciliteter!" 

Saker som är som vanligt i Tensta:

- Det ligger en massa fimpar, tomburkar och skräp på gångvägen bakom centrum. Är man ute tillräckligt tidigt på morgonen är det dock folktomt.

- Man måste vara noga med att kolla bäst-före-datumet på maten man köper, speciellt om priset är misstänkt lågt.

- När man ska ta ut pengar funkar inte bankomaten i centrum. Inte den utanför heller.

Slutligen ett råd till den eventuella innerstadsbo som funderar på att komma hit: Ta ut kontanter i stan, här vet man aldrig om det går. Men du kan lämna den skottsäkra västen hemma!

Vi ses snart!

(Inlägget finns hos intressant.se.)

Under ett tidigare inlägg kom en intressant synpunkt på tillgängligheten för personer i rullstol i

”Till höger, runt hörnan på varje hus finns en handikappanpassad entré. Den är utrustad med Besamöppnare (stor tryckknapp som med motor öppnar porten). Där finns inga trappsteg och det är nära till soprum och tvättstuga. I husen bor många yngre familjer med barn, och det är praktiskt att gå denna vägen med barnvagn. På varje våningsplan finns ett låst barnvagnsrum intill hissen. Endast de som har barnvagn på den våningen kan öppna dörren till rummet. Stöldrisken minskar därmed. Vi har fått många positiva synpunkter på detta.

Postfacken i entréerna sitter på av Boverket föreskriven höjd, för att nås från rullstol.”

Under boutställningen kommer två av lägenheterna i husen att visas upp. Då får vi nyfikna göra ett besök!

Läs mer om kvarteret Bränninge här.

Jag skrev tidigare om konstverket som finns i medborgarkontorets fönster. Jag skickade en förfrågan om konstnärens namn till medborkarkontoret. Detta är deras svar:

"Konstverket i vårt skyltfönster är en del av Tensta Bo 2006/Tensta som kulturarena. Projektet heter 'Våra grannar i Tensta'. Markku Huovila är konstnärlig ledare och har förutom bilden du sett också målat två wellpappdockor i storlek XL. Pappdockorna står just nu i entrén till medborgarkontoret men kan dyka upp var som helst för att se, lyssna och efteråt kommentera livet i förorten. På medborgarkontoret kan man lämna in lappar med tankar och åsikter i en brevlåda till 'grannarna'. Tankarna kommer därefter att komma in i målningen i fönstret.

 

Målningen skall spegla Tenstas mångdimensionella själ. Arbetstiteln för alstret är 'För orten'.

 

Markku Huovila är konstnär, tenstabo sedan 1978. Han har arbetat som frilanstecknare i 25 år med främst tidningsteckningar, bokillustrationer och tecknade serier. På senare år har han tecknat humoristiska seriekolumner på temat integration. Dessa kommer att ställas ut i förstorat format under boutställningen, Tensta Bo 2006."

Det låter som ett spännande projekt som det ska bli roligt att ta del av framöver. Jag tycker verkligen att konstnären har lyckats fånga Tenstas "mångdimensionella själ" och det är uppenbart att han känner stadsdelen väl. Jag upplever bilden som en ärlig framställning av Tenstas samtidigt som det är en subjektiv gestaltning. Lägger namnet Huovila på minnet.

För den som vill se fler av hans verk hittade jag några här.

(Tack till Björn Erdal som svarade under inlägget nedan. Jag är imponerad av era snabba svar, både här på bloggen och via e-post! )

Jag växte upp i Sundby, en del av det som brukar kallas gamla Spånga, inte långt ifrån Tensta. Om man zoomar ut kartbilden en bit och betraktar de båda platserna i ett mer avlägset perspektiv så kommer de så småningom att smälta samman till en enda punkt. Det verkliga avståndet människor emellan tycks dock oändligt.

Jag gick nio år i samma skola och samma kompisar. Trodde nog att de flesta var som vi. Spelade fotboll många år tillsammans med tjejer från olika delar av Västerort – inte en enda från Tensta.

Minns ett besök i Tensta under högstadiet, det var på ungdomsmottagningen med hela klassen. Tjejsnack och kondomutdelning, sedan raka vägen hem igen. I Rinkeby tillbringade vi några kvällar under konfirmationstiden, i Spånga församlings lokaler.

I övrigt är det tomt på minnen. Nog måste jag ha varit här, men det kan inte ha varit ofta. Platsen Tensta fanns nog i mitt medvetande, mer som en möjlighet än en verklighet. En plats man skulle kunna besöka i teorin, men aldrig hade anledning att faktiskt ta sig till. En plats i närheten, ändå så avlägsen. Som om den var till för någon annans skull.

Ikväll är det dags för  ett nytt avsnitt av Människornas stad på tv, en charmig serie om det fattiga livet i Rios slum, kallad favela.

En annan skildring av favelalivet gjordes av en svart kvinna vid namn Carolina Maria de Jesus. Hon levde i São Paolos favela i slutet av 50-talet. Till skillnad från sina grannar hade hon fått möjlighet att lära sig läsa och skriva. Och hon skrev! I anteckningsböcker hon hittade på gatorna skrev hon poesi och noveller och drömde om att bli en publicerad författare. Men det var för sina dagboksanteckningar hon blev känd. Totalt utelämnande beskriver hon det obegripligt hårda livet. Hon skriver om sina tre barn, sitt lilla skjul och jakten på mat. Hon var mycket frispråkig om sexualitet, hunger, slagsmål, liv och död – skildrat både infrån det egna skjulet och de omgivande. Marias hade ett eget motto: ”There is nothing worse in life than life itself.” Ändå vägrade hon att ge upp och dö av hunger. Hennes starka övertygelser är beundransvärda, även om det blir tydligt att omständigheterna hon lever i med tiden gör henne till en alltmer bitter individ.

Hennes dagböcker från slummen finns utgivna på engelska med titeln Child of the Dark. Att läsa dem idag är en underlig upplevelse. Det tycks obegripligt att människor kan leva i sådan misär och ändå behålla den livssyn som präglar Carolina Maria de Jesus. Jag känner mig alldeles för distanserad för att riktigt kunna ta in hennes lidande. Eller kanske vill jag inte, för att det skulle vara för tungt. Jag har bara kunnat läsa korta bitar i boken åt gången, att läsa mer skulle vara för plågsamt. Hennes historia är tragisk, ända in i det sista.

Carolina skulle ha varit en fantastisk bloggare, som helt ohämmat skriver om sitt eget och andras liv och aldrig tvekar när hon vill uttrycka sina åsikter. Hon var väl medveten om ordets makt och använde det för att lugna sina grannar när de hamnade i bråk. ”Lugna ner er, annars hamnar ni i min bok!” Och visst hamnade de i hennes bok…

Just nu reser sig de sista byggnadsställningarna i bostadsrättsföreningen Äpplet. Det genomträngande bullret av borrmaskinerna ljuder genom husen och dova dunsar hörs då och då. Snart kommer de sista fogarna mellan betongelementen att vara igenputsade, den korrugerade plåten ett minne blott och den smutsgråa skrovliga betongen kommer att ha ersatts av en slätputsad yta, med inslag av gult och terrakotta.

För oss som bor här är förvandlingen välkommen, men ibland undrar jag hur stor betydelse det har för folk utifrån. Till att börja med kommer de allra flesta utomstående aldrig att komma hit oavsett hur fint vi gör det, de ”vet” ju redan hur det är här. Dessutom kan man fundera på hur stor betydelse den yttre miljön har för bilden av Tensta (och andra liknande förorter).

Ordet betong har varit så starkt förknippat med miljonprogrammet under så lång tid att några nya hus och upprustade gårdar knappast gör någon skillnad. Utgångspunkten är ändå alltid densamma: förorten är en utsatt plats (exakt vad vi är utsatta av har jag dock aldrig fattat). Alla tycks också vara överens om att det inte kan vara på det viset. Resurser måste satsas, utredningar göras och experter kallas in. Resultatet: en tidsbegränsad halvtidstjänst här, en ny barkbänk där, en termins aktiviteter hit och några trycksaker dit. Det måste kosta enormt mycket pengar med alla dessa projekt och de ger troligtvis inga långtgående effekter.

Just nu är det byggnadsarbetare och renhållningsarbetare precis överallt. Man anar att någon vill att det ska vara riktigt fint här den 17 augusti. Tenstaborna själva verkar ta det med ro. Folk gör som vanligt: åker till jobbet, handlar mat och leker med barnen i parken. Ingen pratar om bomässan.

Det ska bli intressant att se vad som händer när den drar igång. Vems utgångspunkt kommer att ha företräde, vems åsikter kommer att märkas och vems bilder kommer ta störst plats?

Det blev fika i sommarsolen idag. Vi var fyra generationer (barnen, jag själv, min pappa och min farmor) som gjorde en utflykt till Hästa gård för att prova på deras helgöppna kafé. Gården ligger mellan Hjulsta och Akalla och nås förslagsvis med cykel. En hel del cyklister rullade in på gården medan vi satt där. Det går även bra att åka buss, bil eller ta en promenad från Akalla.

Kaféet ligger inrymt på baksidan av själva gårdsbyggnaden, i ett par rum med lantlig inredning. Slitna golv, gamla fina tapeter och vackra detaljer skapar en trivsam atmosfär. Utomhusserveringen i trädgården är stor och fin, men vi satte oss inne för att slippa alla getingar som suktade efter barnens saft och bullar. Morotskakan visade sig vara en av de bästa jag ätit.

Gården, vars namn lär betyda ”platsen för hässjan”, har anor från 1500-talet. Idag drivs den som jordbruk i 4H-regi. Åkermarkerna används för odling av KRAV-foder och djur ifrån gården betar i hagarna. Ibland kan de ses från E18 ungefär i höjd med vattentornet i Tensta.

I kaféet hade man även en viss försäljning, vilket för min del resulterade i ett kilo dinkelmjöl, odlat på Hästa gård. Det passade sig tydligen för att göra pannkakor på, så det får väl bli det nästa gång! 

Få saker är så meditativt som att steka pannkakor. Matlagning i allmänhet är avkopplande, men det är något visst med pannkakorna. Jag brukar bara använda en enda panna, för att det ska ta lite längre tid. Tid att röra om i smeten, lägga i en klick smör i pannan, hälla i en slev smet och låta den stelna. Och just då, när det bara är att vänta, infaller höjdpunkten: en stund att försjunka i egna tankar. Ingen kan påstå att jag inte gör nytta – jag steker ju pannkakor. Ibland slår jag mig ned vid köksbordet och läser några rader i en bok. Andra gånger blir jag bara stående framför fönstret i något grubbleri. Exakt vad jag gör är inte huvudsaken. Det njutningsfulla ligger i att lämna vardagsbestyren några ögonblick utan att vara frånvarande i verklig mening. Det tar udden av det dåliga samvetet.    

Ytterligare en angenäm känsla av att steka pannkakor är upplevelsen om att jag tar hand om min familj. Det kommer nog ifrån vetskapen att mamma stekte pannkakor på samma sätt till mig och mormor gjorde det till sina barn och barnbarn. En tradition upprätthålls i mitt kök. Varje lagg är ett möte med kvinnorna som var före mig och det fyller mig med beundran och kärlek. För ett ögonblick ser jag mormor. Hon står där i sitt kök med förklädet på, med matos i luften och barn omkring benen. Ofta har jag frågat mig hur hon gjorde det, med fem barn utan alla de maskiner och hjälpmedel vi har idag.

För den som vill läsa med om pannkakornas betydelse för välbefinnandet kan jag rekommendera Maria Küchens bok Själens rum i vardagen. En bok som hjälper dig att se det vackra i de enklaste vardagsföreteelser istället för att stressa upp sig över allt som förblir ogjort. Finns på närmaste bibliotek!

Tensta - det är platsen jag har valt att bo på. I en välplanerad trerumslägenhet bor jag med min man och våra två barn. Vi trivs här. 

Till hösten kommer jag att bli student på heltid. Kalendern ser redan fullbokad ut, men det löser sig alltid.

Borde egentligen ha startat den här bloggen för flera år sedan, när jag flyttade hit. För aldrig tidigare har jag indentifierat mig så starkt med platsen jag bor på. Jag känner mig verkligen hemma här, samtidigt som jag känner mig kluven inför stadsdelen. Till en början tenderade jag att se det mesta som positivt, men allt eftersom tiden går kan jag inte blunda för skavankerna längre. Tensta är en plats fylld av positiv energi. Men det finns också en hel del problem - bland människorna som bor här, i omgivningens förutfattade meningar och inbyggt i förorten själv. Det finns mycket att säga om Tensta, men tyvärr är det nästan alltid folk utifrån som uttalar sig. Människorna i Tensta kommer sällan till tals.

Om två veckor börjar boutställningen TenstaBo 06. Då ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Det putsas och fejas i hela stadsdelen, inklusive på husen jag bor i. För det väntas främmande. Snart kommer omvärlden hit för att lära känna vår kära stadsdel. Jag ser fram emot det och hoppas på många besökare, ett spännande kulturellt utbud och framförallt debatt kring Tensta - platsen som jag kallar mitt hem.