Alla vägar bär till Tensta

Idag var en riktig toppendag för barnen här i Tensta, trots det trista vädret. Min vän Linn kom på besök med sin son, som är jämngammal med min dotter. Efter en snabb lunch promenerade vi bort till Spånga By där det var en massa aktiviteter på gång. Häst och vagn, ansiktsmålning och en trollkarl lockade många barn och föräldrar till parkleken med sin 4H-gård. Våra knattar nöjde sig dock med klätterställningarna ett bra tag, innan de gick över till att måla med vattenfärg på ett jättelika papper som satt uppe på en husgavel. Vilken lycka för våra små konstnärer - ett så stort papper skulle inte ens få plats hemma hos oss! Med färg både i ansiktet och på kläderna gick vi vidare. 

 

På biblioteket väntade nämligen någon som visade sig vara minst lika roligt. Dramapedagog Agneta Malmén-Danielsson hade kommit till biblioteket för att berätta "Sagan om pannkakan". Det hela kallas för dramalek, vilket betydde att Agneta lockade in barnen i sagan med hjälp av handdockor, sånger, rörelser och en fantastisk berättarröst. Till och med min ettåriga son försökte göra rörelserna med händerna och snurrade förtjust runt, runt precis som pannkakan.

Resultatet blev en oemotståndligt charmig berättelse som lockade både barnen och föräldrarna att delta. Som vuxen är det lätt att uppfatta att det är ett lyckat pedagogiskt sätt att berätta en historia, men jag tror att barnen bara hade väldigt roligt.

Agneta driver Teater Tummeliten och hon kommer tillbaka till Tensta bibliotek två gånger under hösten. Detta vill man verkligen inte missa.

Den 14 oktober klockan 15.00 framför hon pjäsen ”Vanten” och den 18 november samma tid bjuds barnen på ”Bockarna Bruse”.

Platser bokas tidigast en vecka före programmen. Mer info här.

Jag läste för ett tag sedan ett inlägg hos Tordyveln, en bloggare från Skärholmen. Han beskrev en kurs han varit på, där läraren hade sagt:

”Skärholmsbor känner sig inte som skärholmsbor.”

Jag har skjutit barnvagnen före mig genom tunnlar, över broar, på gångstråk och genom gårdar. Jag har gungat mina barn i parkleken, hållit dem i handel i rutschkanan och klappat kossorna i Spånga By.

Jag har burit min förstfödda upp för trapporna till tvåan. Min son föddes genom vågor av smärta i badrummet i trean. Där bor vi än, mamma, pappa, barn och minnen. Varje dag lämnar vi våra barn hos dagmamman över gatan.  

Jag har mött en mammut och sett solen i underjorden på Tensta tunnelbanestation. Jag har sett partiledare tala för folket utanför Vivo och jag har röstat i riksdagsval, kommunval, landstingsval och en folkomröstning ett stenkast därifrån.

Jag har lagt upp barnmatsburkar och ekologisk mjölk på bandet i kassan på Vivo. Jag har handlat kilovis med frukt och grönt av handlarna på torget.

Jag har tentapluggat på biblioteket och jag har köpt kebab vid t-banan. Jag har hämtat ut mediciner på Apoteket och hämtat paket med böcker på Tensta Tobak.

Jag har lyssnat till himmelsk operasång i vårt inglasade centrum och jag har varit på bostadsrättsföreningens stämmor i Tensta Kyrka.

Jag har åkt skridskor på isen på Spånga IP och pulka nedför backen en bit bort. Jag har bjudit mina vänner på middag och jag har blivit bjuden på grillat i den svala sommarkvällen.  Jag har sett tomten dela ut godsaker till områdets barn.

Jag har sett snön falla mot rönnbären, falla och falla tills hela trädet gav vika för dess tyngd. Jag har rensat tistlar i rabatterna och ogräs i sandlådan.

Jag har legat sömnlös och hört DN dunsa ner på hallmattan på nattens småtimmar.

Jag har mött er tystnad när jag sagt ”Jag bor i Tensta”.

Inför Johanna Nilssons författarbesök på biblioteket (som blev inställt) lånade jag boken ”De i Utkanten Älskande”. Det är den första boken jag läser av henne.  

Den är skriven på ett vackert språk som bitvis får mig att stanna till i min läsning för att reflektera kring textens skönhet. Jag kommer med all säkerhet att läsa fler av hennes böcker, och jag kommer att göra det med höga förväntningar. Detta är verkligen en bok att ta till sig, att fundera på och kanske läsa om igen.

"Det pratas om att vi kan fortsätta med

Läs mer här.

(Bilderna är från Livstyckets visningslägenhet under bomässan.)

Jag är barnsligt förtjust i anslagstavlor. Jag måste alltid stanna till när jag går förbi en, för att noga studera vad som är på gång i stadsdelen. Jag vet inte hur det är på andra ställen, men är i Tensta är anslagstavlorna för det mesta fulla med anslag om olika aktiviteter. Det gäller att ha koll, annars kan man missa riktiga godbitar. Emellanåt brukar det även finnas anslag på språk jag inte föstår, vilket naturligtvis ökar min nyfikehet. Vad är det som kommer att hända - något man inte får missa?



Idag bjuder jag på denna bild som togs utanför biblioteket i Tensta träff. Tyvärr gör glaset att bilden blir ganska dåligt, men vad som står är:

Advokatjour på Tensta bibliotek

15 minuters kostnadsfri rådgivning av advokat.
Här får ni kortfattad rådgivning samt hänvisning
till var ni kan vända er för att få vidare hjälp och i
nformation.

18 september kl. 16.00-18.00
16 oktober  kl. 16.00-18.00
6 november  kl. 16.00-18.00
4 december  kl. 16.00-18.00

Föranmälan krävs!
Ring  08-508 30 616

Lokal: Studierum 2 på Tensta bibliotek


På Spånga-Tenstas hemsida har jag upptäckt att man har listat alla stadsdelens föreningsanslagstavlor. Dessutom finns regler för hur det ska användas. Samt ett telefonnummer att anmäla fel på anslagstavlorna - dygnet runt!  

Den svenska modellen är fantastisk emellanåt, i sin iver att stötta föreningslivet. Och säg - vilket annat land skulle låta anslagstavlan få sitt eget tv-program?

Förorten uppmärksammas allt mer i media och bilden som förmedlas är inte längre lika stereotyp. I en bilaga till Metro ger Fryshuset sitt bidrag. Jag kommer säkerligen att återkomma till en del av innehållet, men vill dela med mig av en särskilt viktig artikel. Den handlar om de problem som finns i marginaliserade förorter runtomkring i västvärlden.

Som professor Earls uttrycker det:

Nu har jag fullgjort min medborgerliga plikt och röstat. Fyra kuvert blev det eftersom Stockholm röstar om trängselskatten. Det var fullt drag vid vallokalen på förmiddagen. Piratpartiet stod längst fram vid ingången och delade ut sina valsedlar. De andra partierna var naturligtvis också där.

Valdeltagandet är vanligtvis lågt i Tensta - vi får se om trenden vänder eller fortsätter nedåt i och med dagens val. Jag noterade igår att det var väldigt många som förtidsröstade på biblioteket. 

Det ska bli intressant att följa rösträkningen ikväll. Antingen framför tv:n eller här.
Sedan blir det nog lika intressant att se hur det går för Sverige och dess invånare framöver.

Samtidigt som Billström lovar miljarder till förorten (se föregående inlägg) verkar även Ulrika By i DN ha ändrat tonläge. Hon har tidigare försökt positionera sig som en sanningssägare som vågar prata om problemen i förorten. Trots att hon kanske har haft för avsikt att tala för förorten upplever jag och många som bor här att hon inte representerar våra åsikter eller vårt perspektiv. Jag har kritiserat henne vid två tillfällen när hon har skrivit om Tensta (här och här).

I gårdagens DN kommenterade hon Billströms förslag utifrån en delvis ny vinkel. Jag vet inte om det är respons från läsare eller Billströms politik som fått henne att våga prata om segregation som en angelägenhet för alla, även villaägarna i intilliggande områden. Tidigare har hon varit väldigt fokuserad på de specifika förortsproblemen utan att se dem som en del i ett större sammanhang. Hon har i den senaste till och med lyft fram en och annan fördel med förorten, som skolans kompetens och erfarenhet av tvåpråkighet. Jag blir positivt överraskad. Kanske kan detta vara början på ett nytt sätt att prata om segregation och utsatthet och se det som symptom på att något är fel i hela staden, från Stadshuset till ändstationerna på tunnelbane- och pendeltågslinjer.

Idag har DN följt de två kvinnorna som kämpar om makten i Stockholm. Moderaternas Kristina Axén Olins dag inleddes i Tensta med ett besök på Livstycket, där hon tydligen blev imponerad av de vackra textilierna. Även Annika Billströms dag tillbringades delvis i Tensta, med torgmöte i centrum. Bilden som illustrerar Billströms dag visar hur hon uppmuntras av Lennart Svensson - en engagerad tenstabo sedan 1968. Han har ett långt politiskt engagemang bakom sig, men fortfarande är hans röst engagerad och delaktig i debatten. 

Jag hade gärna varit där under både besöken, men har inte känt till dem på förhand. När det affischeras om politiker som kommer till Tensta är det för det mesta med kort framförhållning och bara precis omkring centrum. Synd för alla som vill möta politikerna.

”Vi gör det med en samhällskritisk, delvis självkritisk samhällsanalys i botten. 40 års, selektivt inriktad, förortspolitik har nått vägs ände. Dess syfte har varit gott men har i stället lett till utanförskap och social segregation.”

Jag har svårt att se hur detta skiljer sig från andra satsningar. Det räcker inte att ösa ut pengar grundad på en ny analys – de måste användas på ett sätt som skapar permanenta förändringar i hela staden. Jag hoppas verkligen att det kommer att lyckas, men känner mig fortfarande tveksam inför det tunna innehållet i vad som utlovas lokalt. I Tensta skall 250 miljoner användas till att rusta upp skolgårdar och skapa fler mötesplatser och idrottsplatser för unga. Jag är inte säker på att det är vad som behövs.

”I en internationell jämförelse är våra svenska förorter ett föredöme. Vi har inga getton, inga rivningsmiljöer, inga kravaller och heller inga laglösa områden dit vare sig polis eller civila vågar sig. Jag blir glad varje gång jag besöker Rinkeby eller Skärholmen och möter människors stolthet över boendet i ’sin hembygd’.”

Rösta eller dö! utropar tidningen Rösta! som producerats av  Gringo med stöd från ”några av de politiska partierna samt Valmyndigheten”.  Den trillade ner i min brevlåda nu på förmiddagen. Alla sätt att försöka öka röstdeltagandet måste anses bra. Olika tilltal till olika målgrupper. Och även om jag inte direkt känner mig som målgruppen för denna publikation tycker jag att den behövs. För det finns förmodligen många unga människor som kan tänka sig att bläddra igenom den här tidningen, men som kanske inte är lika lätta att nå med hjälp av andra riktade insatser. Vad jag reagerar på är den luddigt formuleringen om partiernas medverkan. Är det möjligen så att de partier som betalat också har fått redaktionellt utrymme? Eftersom inget redovisas öppet kan man bara spekulera.

I tidningen, som har delats ut i miljonprogramsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö, finns även artiklar om demokrati, hur man röstar samt en lista med "10 anledningar att bli politiker”. Den viktigaste anledningen anses vara ”Cash cash cash”. Förklaringen lyder: ”Att sitta i riksdagen ger galet bra pröjs. Typ 48 lax i månaden bara för att sitta och trycka på knappar hela dagarna. Okej, lite mer än så, men det är bättre än att sitta och sälja telefonabbonemang eller pizzor för sextiofem spänn i timmen.” Tja, det är ju ett sätt att se på saken. Synd att texten inte korrekturlästes ordentligt innan den gick till tryck. Det här är på gränsen till att fördumma både sig själv och sina läsare. Kanske är det ett symptom på att Gringo börjar få en identiteskris. Från början var man en uppstickare som slog underifrån, men nu har man blivit en del av den etablerade mediavärlden samtidigt som man försöker behålla underifrån-perspektivet.

Men som sagt, jag gillar Gringo även om jag inte identifierar mig med deras tilltal. Hoppas bara att det finns andra som gör det och tar uppmaningen på allvar. Rösta – eller dö!

Piazza Taxingeplan har återigen förvandlats till en vändplan, svåråtkomlig och nu ännu mer obegriplig än tidigare. Jag anade hela tiden att detta inte var tänkt att bli permanent, ändå hoppades jag. Tyckte nog att Piazzan var ett av de bästa projekten under bomässan just för att den vidareutvecklad vad som redan fanns och skapade nya möjligheter i Tensta. Förutsättningen för hela idén var att kommunikationen med torget på övre planet öppnades upp. Detta löstes elegant med en öppning i staketet och en läktare som även fungerade som trappa. På en promenad i morse upptäckte jag att det är slut med det. Staketet är igensatt, om än provisoriskt. Som jag skrivit tidigare är den röda böljande centrumväggen avskaffad.Trappan/läktaren är borta. Kvar är en stackars rabatt, den målade vändplanen och den ödsliga ingången till konsthallen. Jaha, vad händer nu då?

”Hur definierar man en offentlig plats? Vad gör att folk får en relation till en plats så att de vill vara där, är det parkbänkar, politik, bankomater, korvgrillning, konst, träd, skugga, Starbucks eller Nike concept store?”

Studierna har börjat på allvar för min del. Jag läser svenska som andraspråk på

Idag låter jag den här serien av Markku Huovila illustrera några funderingar om brytning. Serien visar på hur brytning kan vara ett verkligt hinder för många på arbetsmarknaden.

Det finns forskning som visar att bedömningen av lärares professionalism påverkades av deras brytning. Alltså: om en lärare pratade utan påtaglig brytning bedömdes denna vara mer lämplig för arbetet, än en lärare med större avvikelser från normaluttalet. Även om den som bröt mer kunde förmedla kunskap mer pedagogiskt och på ett mer varierat språk lyckades bedömarna inte uppfatta det. Brytningen färgade av sig på andra egenskaper. Man kan alltså säga att den som bryter riskerar att bli reducerad som tänkande varelse endast på grund av att munnen inte lyckas forma rätt ljud.

Vad ska vi göra med denna kunskap? Man kan se det från två håll: i svenskundervisningen måste uttalet få en framträdande roll. Många lärare kanske tycker det är svårt, men det är uppenbart att det är ytterst viktigt för eleverna. Så tidigt som möjligt måste eleverna få möjlighet att hitta rätt ljud och melodi i sitt språk. Det är fullt möjligt.

Dessutom kan man se det som ett problem att den här typen av bedömning görs vid rekrytering. Det finns ingen enkel lösning. Att förändra attityder tar tid. Och faktum är - det är svårare att förstå språket när det avviker för mycket från vad vi förväntar oss att få höra. Melodin och rytmen fungerar som våglängden för en radiosändning. Om det inte stämmer blir det svårt att urskilja vad budskapet är. Men om vi inte stänger av direkt utan försöker begripa har vi i alla fall givit vår samtalspartner en chans. Det förtjänar hon väl?

(Läs mer om uttalsträning på Olle Kjellins hemsida. Han kallar sig språkdoktor och säger sig kunna få vem som helst att tala utan brytning.  Kjellin har mycket imponerande meriter och uttrycker sig på ett sätt som säker provocerar många.

Huovilas serie är utställd på Kulturkaféet i Tensta träff månaden ut, om jag har förstått saken rätt. Dessutom finns hans härliga målning i medborgarkontorets fönster kvar. Nu med träffsäkra och roliga pratbubblor.

Inlägget pingat hos intressant.se.)

Jag funderade i ett tidigare inlägg kring svenskheten. Vem är svensk och hur avgör man det? Jag fortsätter på samma tema genom att fråga mig: Vad är man om man inte är svensk? Om det är svårt att enas om vad som är svenskt tycks det enklare att avgöra vad som inte är det.

Intressant är att det bara tycks finnas två alternativ. Antingen är man svensk. Eller så är man det inte, vilket automatiskt gör en till invandrare. Mellan dessa två grupper finns dessutom ett antingen/eller-förhållande. Skulle man inte kunna tänka sig att människor både får vara invandrare och svenska? Alla människor identifierar sig olika beroende på sammanhang. Hemma vid köksbordet är vi en person medan vi lyfter fram andra egenskaper på anställningsintervjun eller på krogen. I vissa sällskap kanske vi vill känna oss som en i gänget medan andra grupper kan få oss att vilja ta avstånd. Kanske kan man säga att vi förhåller oss till omvärlden genom sätter vi ser på oss själva.

Alltid finns det något att titta på, något nytt att upptäcka. I vinter blir det pulka, skidor och skridskoåkning på Spånga IP.

Tensta är som vanligt igen, efter mässan. Centrumbyggnadens vägg mot Taxingeplan har blivit av med sin röda förklädnad i plast som böljade i vinden. Jag gillade den väggen. Här och där sitter en rosa pil kvar och visar vägen till lägenheter som inte visas längre. Byggnadsställningarna står kvar kring husen. Byggandet fortgår.
Det offentliga rummet börjar på allvar upptas av valrörelsen - valstugor, affischer, informationsbås med foldrar på många språk.

Jag fick ett tips om en kommentar som jag missade i min sammanställning tidigare. Det är Peder Alton som skrev i DN den 17/8. Han är mest imponerad av Erik Stenberg sammanslagningar av lägenheter i Familjebostäders hus:

"Här finns mycket av det som länge varit dött inom svensk bostadsproduktion: social eftertanke kopplat till ny estetik, total brist på sentimentalitet, rumslig inlevelse."
 
För inspiration kan jag även tipsa om Flitiga myrans blogg. Häromdagen publicerades några härliga bilder ifrån Livstycket. Riktigt ögongodis!

Biblioteket är öppet som vanligt igen efter sommarens hopplösa öppettider. Det blev ett besök idag med dottern som är tre år. Hon fick ett alldeles eget lånekort. Rött och fint. Vi lånade två Alfons-böcker samt två böcker på spanska. Och naturligtvis en DVD – "Fem myror är fler än fyra elefanter". Mycket populär här hemma.

Sedan bomässan avslutades har det varit lite dagen efter-stämning här i Tensta. Därför var det roligt att se att det snart blir författarbesök på biblioteket. Onsdagen den 13 september kommer Johanna Nilsson för att prata om sin bok "Jag är leopardpojkens dotter". En recensionen fick mig att vilja läsa den. Har inte läst någon av hennes tidigare böcker, men detta kanske blir en väg in i författarskapet.

Platsen är Tensta Kulturkafé, tillställningen är gratis och börjar klockan 19.00. Arrangörer är Tensta bibliotek, ABF, Bibliotekets vänner i Tensta och Tensta gymnasiums bibliotek. Läs mer här. 

 
(Bilden från biblioteket kommer ifrån Stockholms stadsbibliotek.)