Alla vägar bär till Tensta

Inför Johanna Nilssons författarbesök på biblioteket (som blev inställt) lånade jag boken ”De i Utkanten Älskande”. Det är den första boken jag läser av henne.  

Den är skriven på ett vackert språk som bitvis får mig att stanna till i min läsning för att reflektera kring textens skönhet. Jag kommer med all säkerhet att läsa fler av hennes böcker, och jag kommer att göra det med höga förväntningar. Detta är verkligen en bok att ta till sig, att fundera på och kanske läsa om igen.

Nu har jag fullgjort min medborgerliga plikt och röstat. Fyra kuvert blev det eftersom Stockholm röstar om trängselskatten. Det var fullt drag vid vallokalen på förmiddagen. Piratpartiet stod längst fram vid ingången och delade ut sina valsedlar. De andra partierna var naturligtvis också där.

Valdeltagandet är vanligtvis lågt i Tensta - vi får se om trenden vänder eller fortsätter nedåt i och med dagens val. Jag noterade igår att det var väldigt många som förtidsröstade på biblioteket. 

Det ska bli intressant att följa rösträkningen ikväll. Antingen framför tv:n eller här.
Sedan blir det nog lika intressant att se hur det går för Sverige och dess invånare framöver.

Studierna har börjat på allvar för min del. Jag läser svenska som andraspråk på

Idag låter jag den här serien av Markku Huovila illustrera några funderingar om brytning. Serien visar på hur brytning kan vara ett verkligt hinder för många på arbetsmarknaden.

Det finns forskning som visar att bedömningen av lärares professionalism påverkades av deras brytning. Alltså: om en lärare pratade utan påtaglig brytning bedömdes denna vara mer lämplig för arbetet, än en lärare med större avvikelser från normaluttalet. Även om den som bröt mer kunde förmedla kunskap mer pedagogiskt och på ett mer varierat språk lyckades bedömarna inte uppfatta det. Brytningen färgade av sig på andra egenskaper. Man kan alltså säga att den som bryter riskerar att bli reducerad som tänkande varelse endast på grund av att munnen inte lyckas forma rätt ljud.

Vad ska vi göra med denna kunskap? Man kan se det från två håll: i svenskundervisningen måste uttalet få en framträdande roll. Många lärare kanske tycker det är svårt, men det är uppenbart att det är ytterst viktigt för eleverna. Så tidigt som möjligt måste eleverna få möjlighet att hitta rätt ljud och melodi i sitt språk. Det är fullt möjligt.

Dessutom kan man se det som ett problem att den här typen av bedömning görs vid rekrytering. Det finns ingen enkel lösning. Att förändra attityder tar tid. Och faktum är - det är svårare att förstå språket när det avviker för mycket från vad vi förväntar oss att få höra. Melodin och rytmen fungerar som våglängden för en radiosändning. Om det inte stämmer blir det svårt att urskilja vad budskapet är. Men om vi inte stänger av direkt utan försöker begripa har vi i alla fall givit vår samtalspartner en chans. Det förtjänar hon väl?

(Läs mer om uttalsträning på Olle Kjellins hemsida. Han kallar sig språkdoktor och säger sig kunna få vem som helst att tala utan brytning.  Kjellin har mycket imponerande meriter och uttrycker sig på ett sätt som säker provocerar många.

Huovilas serie är utställd på Kulturkaféet i Tensta träff månaden ut, om jag har förstått saken rätt. Dessutom finns hans härliga målning i medborgarkontorets fönster kvar. Nu med träffsäkra och roliga pratbubblor.

Inlägget pingat hos intressant.se.)

Ikväll är det dags för  ett nytt avsnitt av Människornas stad på tv, en charmig serie om det fattiga livet i Rios slum, kallad favela.

En annan skildring av favelalivet gjordes av en svart kvinna vid namn Carolina Maria de Jesus. Hon levde i São Paolos favela i slutet av 50-talet. Till skillnad från sina grannar hade hon fått möjlighet att lära sig läsa och skriva. Och hon skrev! I anteckningsböcker hon hittade på gatorna skrev hon poesi och noveller och drömde om att bli en publicerad författare. Men det var för sina dagboksanteckningar hon blev känd. Totalt utelämnande beskriver hon det obegripligt hårda livet. Hon skriver om sina tre barn, sitt lilla skjul och jakten på mat. Hon var mycket frispråkig om sexualitet, hunger, slagsmål, liv och död – skildrat både infrån det egna skjulet och de omgivande. Marias hade ett eget motto: ”There is nothing worse in life than life itself.” Ändå vägrade hon att ge upp och dö av hunger. Hennes starka övertygelser är beundransvärda, även om det blir tydligt att omständigheterna hon lever i med tiden gör henne till en alltmer bitter individ.

Hennes dagböcker från slummen finns utgivna på engelska med titeln Child of the Dark. Att läsa dem idag är en underlig upplevelse. Det tycks obegripligt att människor kan leva i sådan misär och ändå behålla den livssyn som präglar Carolina Maria de Jesus. Jag känner mig alldeles för distanserad för att riktigt kunna ta in hennes lidande. Eller kanske vill jag inte, för att det skulle vara för tungt. Jag har bara kunnat läsa korta bitar i boken åt gången, att läsa mer skulle vara för plågsamt. Hennes historia är tragisk, ända in i det sista.

Carolina skulle ha varit en fantastisk bloggare, som helt ohämmat skriver om sitt eget och andras liv och aldrig tvekar när hon vill uttrycka sina åsikter. Hon var väl medveten om ordets makt och använde det för att lugna sina grannar när de hamnade i bråk. ”Lugna ner er, annars hamnar ni i min bok!” Och visst hamnade de i hennes bok…

Få saker är så meditativt som att steka pannkakor. Matlagning i allmänhet är avkopplande, men det är något visst med pannkakorna. Jag brukar bara använda en enda panna, för att det ska ta lite längre tid. Tid att röra om i smeten, lägga i en klick smör i pannan, hälla i en slev smet och låta den stelna. Och just då, när det bara är att vänta, infaller höjdpunkten: en stund att försjunka i egna tankar. Ingen kan påstå att jag inte gör nytta – jag steker ju pannkakor. Ibland slår jag mig ned vid köksbordet och läser några rader i en bok. Andra gånger blir jag bara stående framför fönstret i något grubbleri. Exakt vad jag gör är inte huvudsaken. Det njutningsfulla ligger i att lämna vardagsbestyren några ögonblick utan att vara frånvarande i verklig mening. Det tar udden av det dåliga samvetet.    

Ytterligare en angenäm känsla av att steka pannkakor är upplevelsen om att jag tar hand om min familj. Det kommer nog ifrån vetskapen att mamma stekte pannkakor på samma sätt till mig och mormor gjorde det till sina barn och barnbarn. En tradition upprätthålls i mitt kök. Varje lagg är ett möte med kvinnorna som var före mig och det fyller mig med beundran och kärlek. För ett ögonblick ser jag mormor. Hon står där i sitt kök med förklädet på, med matos i luften och barn omkring benen. Ofta har jag frågat mig hur hon gjorde det, med fem barn utan alla de maskiner och hjälpmedel vi har idag.

För den som vill läsa med om pannkakornas betydelse för välbefinnandet kan jag rekommendera Maria Küchens bok Själens rum i vardagen. En bok som hjälper dig att se det vackra i de enklaste vardagsföreteelser istället för att stressa upp sig över allt som förblir ogjort. Finns på närmaste bibliotek!