Hej då!
Tack för alla kommentarar, tips och mejl under åren som gått.
Vi ses i Tensta!
Hälsar Annelie
Ps. Bloggen kommer att ligga kvar för den som vill läsa gamla texter.
Wordlekonst av Tenstabloggen
Wordle är ett roligt verktyg som skapar bilder av ord. Stoppa in valfri text och få ut ett litet konstverk. Så här kan det se ut när ord från tenstabloggen hamnar i Wordles maskineri.
Med det önskar jag alla läsare en God Helg!
Om sommarens sorg
Ett citat från en artikel i DN har hängt kvar. Det är imam Bashir Aman som säger:
– Vet du, i Somalia, där är rök ingenting som vi betraktar som direkt farligt. Här i Sverige är den full av kemikalier och plast... Ja, vi är många som fått ett helt annat liv här, ett liv i höghus, vi som är vana vid att bo på marken... Nu är det enda jag hoppas på att vi kommer att lära oss av det som hänt.
Som lärare i svenska har jag träffat ganska många somalier. Vi har pratat om barn, arbete och drömmar. Vi har tragglat verb och läst Moa Martinsson. Vi har diskuterat situationen i Somalia och livet i Sverige. Många gånger fylls jag av en stor respekt gentemot de kvinnor jag möter. De har ofta många barn, de arbetar - och ändå kommer de till skolan för att lära sig mer. Inte sällan med ett leende på läpparna.
Kvinnan som dog i branden kände jag inte. Ändå kryper sorgen nära. Jag är också mamma. Jag är också människa.
Förhoppningsvis kan något gott komma ur denna tragedi. Jag föreställer mig främst två saker. Det ena är att det brandförebyggande arbetet förbättras, att åtgärder och information anpassas till verkligheten. Verkligheten pågår överallt, men på olika vis. Den talar många språk. Den lyssnar till olika tilltal. Den finner hela tiden nya vägar. Därför måste också vi människor göra det.
Det andra jag hoppas ska komma ur detta är att den somaliska grupp som finns i Sverige ska uppmärksammas mer. Ett exempel på det fanns i gårdagens DN, med ett reportage om Hirey Roble och den somaliska fotbollsturnering som varje år anordnas på Spånga IP.
Förhoppningsvis kommer sommarens sorg gradvis att mattas av. Kanske fylls hösten av hopp.
Richard Wahlund om varumärket Tensta
Tycker du att man kan tala om en plats som ett varumärke? Hur ser du i sådana fall på Tensta som varumärke - nu och i framtiden?
Absolut! Allt som går att identifiera med associationer och är av intresse för någon annan är ett varumärke. När det gäller Tensta är det välkänt, men associationerna torde variera mellan människor. Vissa torde i huvudsak ha positiva associationer medan andra har mer negativa associationer (t.ex. kopplade till "mångmiljonprogrammet"). Vad som skall hända i framtiden är en öppen fråga vilket handlar om hur ”varumärket” Tensta hanteras. Vad skulle t.ex. hända om det kopplades till ”den årliga Tenstakarnevalen” eller ”Tenstafestivalen” som det skulle kunna skrivas mycket positivt om, eller den årliga ”Tenstatävlingen” där Sveriges duktigaste elever inom olika områden utses i olika tävlingar? Allt är möjligt!
Finns det några bra exempel på hur ett varumärke med stora problem har vänts till ett framgångsrikt sådant? Hur gick det till?
Ja. Skandia hanterade t.ex. ledningskrisen för några år sedan tämligen skickligt i annonser. Jag minns inte exakt vad man skrev, men det handlade om att man kunde känna tillförsikt för nya Skandia: de anställda visste ju nu hur man absolut inte får göra och var mycket angelägna om att göra allt rätt för kunden! Det gick hem. Sedan står det just nu still.
Om du fick i uppdrag att förändra Tenstas varumärke till något mer attraktivt - vad skulle du göra? Hur lång tid tror du att det skulle ta? Hur mycket skulle det kosta?
Se förslag i mitt svar till första frågan! Det skulle kunna gå ganska snabbt – 2-3 år – beroende på hur väl man lyckas genomföra de föreslagna eventen och den medietäckning de får.
Varumärket Tensta: psykologi & ekonomi
Varumärken byggs upp under lång tid, brukar det heta. Det handlar om att inge förtroende för produkten, att visa på fördelar gentemot konkurrenter, att erbjuda rätt förpackning och rätt associationer. Med ett starkt varumärke kan ett företag ta mer betalt, locka fler att köpa produkten, locka kompetens till företaget och göra personalen mer tillfreds. Men även ett lyckat varumärkesbygge kan raseras över en natt.
Jag brukar ibland tänka på Tensta som ett varumärke. Ett varumärke med vissa problem. Under fyra decennier har en hel rad negativa föreställningar kopplats till det. Exformationen är inte direkt till Tenstas fördel. Ordet Tensta kan ge precis rätt ingrediens för att ge en text en tung och deprimerande känsla. En bild härifrån kan få betraktaren att känna tristess, enformighet och upgivenhet. Bara tanken på Tensta lär få somliga att rysa.
Men allt är inte nattsvart. Professorn talar till exempel om eldsjälar – enskilda personer som med sin insats kan förändra ett varumärke. Adam Tensta är ett lysande exempel på det, skulle jag säga. Nalin Pekgul skulle också kunna ha samma funktion, men på en annan arena. Likaså finns flera underliggande varumärken som är starka: Tensta gymnasium, Tensta konsthall och Livstycket.
I Tensta finns onekligen värden som inte alla har insett: billiga och bra bostäder, närhet till naturen, en spännande och dynamisk atmosfär. Just detta skulle man kunna ta tillvara på i en smygapproach till marknadsföring av Tensta - människor gillar att känna att de har upptäckt något på egen hand. När det gäller Tensta känner jag personligen att jag har upptäckt en liten hemlighet som de flesta missat. En egen pärla längs blå linjen. Ett kap på bostadsmarknaden. Ett hem på jorden.
Länkar:
Richard Wahlund
Wikipedia: Exformation (engelska)
Svt i förorten
Sveriges television har valt att förlägga två av höstens serier till Stockholmsförorter. Trots att ingen av dem utspelar sig i Tensta kan jag låta bli att skriva några rader om dem.
Den första serien heter Åkalla, en ordlek med namnet på den verkliga förorten Akalla och verbet åkalla. (Om du inte har hört talas om den tycker jag att du ska hoppa över detta stycke och nästa för att sedan glömma att jag nämnde den. Serien får mig nämligen att vilja åkalla tv-gudarna och be dem trolla bort varje spår av den, utom möjligen skådespelarna.) Handlingen kretsar kring en familj från Iran eller Irak (total förvirring, har någon i produktionen öppnat en kartbok?) som nyligen har kommit till Sverige som flyktingar. De flyttar in i samma hus som några släktingar som redan har bott i Sverige i flera år. Samtliga släktingar, inklusive de nykomna, talar svenska. Och det enda de pratar om är muslimska friskolor, familjens heder och dylikt. Realistiska scener blandas upp med drömsekvenser. Dialogen är bitvis riktigt styltig - kanske försöker man skapa någon typ av effekt, jag vet bara inte vilken. Det är helt enkelt inte bra.
Skälet att jag över huvud taget bemödade mig att se den var Johan Cronemans totala sågning i DN häromdagen. Kunde det verkligen vara så illa? tänkte jag. Svaret är ja, det kunde det. Åsa Lantz manus är fruktansvärt fördomsfullt och rent av korkat. Som tittare lyckas jag aldrig begripa vad budskapet är. Vad vill serien förmedla? Allt känns mest som ett försök att ta sig an ett "aktuellt ämne" på ett "nyskapande sätt". Problemet är att människorna som har gjort serien har glömt det mest grundläggande: att de människor som skall porträtteras är just människor. Alltså: komplexa, tänkande varelser, med en identitet som rymmer mer än innehållet i termer som "invandrare", "flykting" eller "muslim". Det enda som händer är att stereotypa föreställningar reproduceras, att människor förvandlas till endimensionella karikatyrer och att jag vill stänga av tv:n. Jag kommer inte att sätta på den ikväll klockan 21.15 för att se andra delen.
En serie som lyckas med allt det Åkalla misslyckas med är Habib, som bygger på Douglas Foleys böcker om den unge killen i Alby. Här är människor just människor, Habib är Habib och han grubblar på livets mening. Precis som i Åkalla blandas verkligheten upp med fantasier och drömmar, men i fallet Habib görs det på ett fullkomligt begripligt sätt. Vem som helst som har växt upp och haft en och annan existentiell fundering känner igen sig i Habibs skenande fantasi, som skildras med både humor och djupt allvar. Och viktigast av allt: trovärdighet. Trots att Habib riktar sig till barn och ungdomar tycker jag att den har oändligt mycket mer att erbjuda än Åkalla. Så slå dig ner i tv-soffan lördagar klockan 19 och lär känna Habib i Alby. Jag lovar att du kommer att gilla honom!
Läs mer:
Åkalla
Habib
Tidigare inlägg:
Barnböcker som speglar verkligheten
Designtorget visar vägen till Tensta
Jag har funderat på att inreda vårt hem med så många referenser till Tensta som möjligt. Men hur gör man det? Tyger från Livstycket, tavlor av lokala konstnärer, något från konsthallens butik, kanske ett fynd från en lokal möbelaffär... men sen?
Förre veckan hittade jag ytterligare en grej på Designtorget - en kudde som föreställer en klassisk vägskylt. På ena sidan står det ÅLSTEN och på den andra TENSTA. Kudden heter GETTO-PRETTO och är formgiven av Anna Voltaire. Det enda som inte genast kändes helt rätt var priset - frygt 300 kronor för en soffkudde. Men vid närmare eftertanke är det helt helt ok - det är inte varje dag Tensta känns exklusivt.
Och även om många kanske köper kudden med viss ironi är det ju inget som hindrar oss från Tensta att införskaffa den med stolthet. Varför inte skylta med att man bor i Tensta, kanske placera kudden i bilens bakruta!
(Tack till Camilla som fotograferade när jag inte hade kameran med mig!)
Läs mer:
Anna Voltaire
Bloggen Punkthus om kudden
Designtorget
Grattis Olga!
Jag måste dock gratulera min vän Olga från Tensta till den fina artikel i Lokaltidningen Mitt i denna veckan. Jag lärde känna Olga tack vare bloggen och är så glad att det går bra för henne och att det uppmärksammas i tidningen. För den som är nyfiken på Olgas konst rekommenderar jag hennes hemsida. Olga har även varit vänlig nog att låta mig publicera hennes vykort från Tensta på bloggen - ta en titt här!
Hästkastanjer i höstskrud
För drygt en vecka sedan var jag på Skansen. I den vackra Skansenbutiken alldeles intill entrén hittade ett fint vykort som fick mig att tänka på Tensta, med hästkastanjen som motiv. Hästkastanjeträden står här nästan överallt längst gatorna. På våren skickar de ut sina blomklasar mot himlen och så här på hösten faller kastanjerna ner till marken medan de enorma flikiga bladen snart täcker gräsmattorna och gångvägarna. Det är något visst med kastanjer, man kan se både barn och vuxna plockan upp ett litet blankt exemplar och stoppa i fickan.
Det svenska namnet hästkastanj är direktöversatt från latinets hippocastanum. Troligtvis kommer namnet av att kastanjerna inte kan ätas av människor, men däremot av hästar. På engelska heter trädet Common Horse-chestnut, på spanska castaño de indias och på finska Balkaninhevoskastanja.
Mer att läsa:
Hästkastanj på Wikipedia
Hästkastanj hos SkogsSverige
Slummer fyller ett år!
Slummer firar ettårsjubileum! Jag skickar mina gratulationer och tackar för att jag får äran att medverka. I detta nummer har jag pratat med några barn om vad man kan göra för kul i förorten. Faktum är att det finns massor att göra utöver Kulturhuset, Skansen och Cosmonova. I Tensta finns bland annat en jättefin 4H-gård och ett bibliotek med mysigt sagorum.
Slummer har koll på förorten
Det går även bra att tipsa om evenemang och nyheter. Ett bra sätt för alla eldsjälar i förorten som sätter ihop kulturprogram och aktiviteter att nå ut till en bredare publik!
Nästa nummer kommer den tredje mars, efter några månders uppehåll. Du kanske redan anar att jag är med på ett hörn. I kommande nummer kan du läsa en text av mig om barnböcker i förorten.
Psst... om du vet något som är på gång här i Tensta gör det inget om du tipsar mig också!
Tillfälligt avbrott
Jag behöver tänka lite på hur jag vill fortsätta mitt bloggande. De senaste veckorna har det inte varit lika kul som tidigare, en del inlägg har jag tvingat mig själv att skriva, vilket säkert märks. Men jag har ett syfte med att blogga om Tensta, en drivkraft.
Samtidigt har jag fastnat för en del andra bloggar, som är mer personliga. Vill också, tänker jag. Vill också skriva om böcker, mat, veckra ting, människor och några av de tankar som far runt i huvudet. Det känns lite som att jag har målat in mig i ett hörn med Tensta-temat.
Undrar om det egentligen är någon som läser bloggen för att läsa om Tensta.
Lusten att blogga ökar. Men jag vill något mer.
Nu ska jag tänka.
Återkommer snart.
Ni skulle bara veta
Ni skulle bara veta
Vi är så vansinnigt vanliga här
så slumpmässigt genomsnittliga
i våra val av arbete, partner, kläder, bil och antal barn
vi har vanliga inkomster
från tjänst, pension och socialförsäkringssystemet
som precis räcker för att ingen ska undra
vi odlar helt vanliga blommor på gården
kärleksört, rosor och flox som då och då
sällskapar med enstaka tistlar
vi läser reklamblad och klipper rabattkuponger
vi får hem DN i brevinkastet på småtimmarna
vi är förvånansvärt hjälpsamma
men ändå ofta reserverade och tystlåtna
vi försöker vara goda grannar
och lyckas ibland
Susanna Alakoski kammade hem Auguststatyetten
Susanna Alakoski belönades igår för sin bok "Svinalängorna" med Augustpriset, vilket glädjer mig. För bara en vecka sedan hörde jag henne berätta om sitt författarskap på biblioteket här i Tensta.
I DN säger hon om sin bok:
- Jag tror det finns en längtan i dag efter att diskutera samhälls- och klassfrågor. Det är väl en slags slump att flera böcker på det temat kommit på en gång den sista tiden, men det har ändå utlöst en diskussion, en debatt som jag tycker är väldigt välkommen.
Jag instämmer och gratulerar Susanna Alakoski till priset.
Barnböcker som speglar verkligheten
Bilder från Children's Book Press, Alfabeta & Bonnier Carlsen
För en tid sedan gick jag till biblioteket på jakt efter barn- och ungdomsböcker som skildrade upplevelser kring att flytta till ett nytt land eller att växa upp med flera språk. Trots att den kunniga barnboksbibliotekarien hjälpte mig hittade jag inte särsklit många böcker.
Bland de böcker jag fastnade för fanns bland annat Annika Holms trilogi om Tomi, en liten flicka i Nicaragua som lämnar sitt hemland för att bli del av en svensk familj. Hennes livsöde väcker många tankar och känslor, oavsett om man som läsare är tolv år eller vuxen. Författaren värjer sig inte för det motsägelsefulla och svåra. Dessutom blandar boken in det spanska språket i ett svenskt sammanhang på ett sätt som jag tycker är självklart, men som sällan syns i böcker.
En annan mycket gripande bok är Ilon Wiklands berättelse om sin egen resa från Estland till Sverige i boken ”Den långa, långa resan”. Boken är skriven ur det lilla barnets perspektiv och illustrationerna förstärker textens starka känslor. Ilon Wiklands har illustrerat flera av Astrid Lindgrens böcker, men när hon målar sitt eget liv blir det ännu bättre.
Idag fick jag upp ögonen för ytterligare två böcker, men för lite mindre barn. Gunna Grähs har skrivit och illustrerat två böcker som skildrar en verklighet som sällan syns i barnböcker. I ”Dino och lilla kurren” hjälper en liten pojke sin alkoholiserade granne att mata katten. Boken ”Tutu och tant Kotla” beskriver mötet mellan en tidningsutdelare och en äldre dam, som berättar om sina respektive barndomar. Jag har inte hunnit läsa böcker ännu, men jag ska försöka få tag på dem så snart som möjligt. Om de är lika charmiga som hennes andra böcker har de en given plats under granen i år!
Andra böcker om en uppväxt i förorten är Milena Bergquists böcker om "Millan" och Douglas Foleys böcker om "Habib". På andra sidan Atlanten finns en helt annan tradition med böcker på två språk. Jag är nyfiken på "My Diary from Here to There" som handlar om en flickas flytt från Mexiko till USA.
Flera språk i tunnelbanan
De flesta svenskar har växt upp med svenska som modersmål, pratar svenska med sina vänner och sin familj, använder svenska i kontakt med myndigheter och läser svenska böcker och tidningar. Ett språk är tillräckligt, det är normen, det upplevs som normalt.
Men för de flesta människor på vår jord ser verkligheten annorlunda ut - man använder flera språk i sin vardag. Kanske ett med familjen och ett annat i skolan och samhället i övrigt. Inget konstigt med det - man lär sig de språk man har behov av att kunna. Och man lär sig så mycket man behöver av varje språk.
Flerspråkigheten är alltså vanligare en den enspråkiga normen vi är vana vid i Sverige. Det förekommer många felaktiga föreställningar om vad det innebär att ha flera språk - som till exempel att man lär sig ett språk på bekostnad av ett annat, eller att man måste lära sig ett språk ordentligt innan man kan läsa sig ett nytt. Fel, fel, fel.
Därför blir jag så glad när jag ser den här reklamen i tunnelbanan - det börjar bli synligt att det svenska samhället inte alls är enspråkigt och homogent. Här ryms många språk. Titta på bilderna ovan en gång till - det är inte bara tre olika språk utan tre skilda alfabet. Ni vet själva hur det känns att vara i ett land där skyltarna är obegripliga - man känner sig handikappad. Tänk hur det måste kännas för dem som får syn på de här skyltarna i tunnelbanan och ännu inte kan svenska. Igenkännandet och förståelsen sprider sig nog som en varm känsla inombords i den stojilga morgonruschen!
Tips: Om du vill läsa mer om flerspråkighet kan jag rekommendera Gunilla Ladbergs böcker. De är både lättlästa och informativa. "Tala många språk" bör finnas på biblioteket och "Barn med flera språk" finns i bokhandeln. Hon har även en egen hemsida.
Månen i Tensta
En blogg som har varit lite av en förebild för mig är KistaChic, som även råkar vara granne på Järvafältet. Där finns en kategori som heter "Månen i Kista" med bilder och tankar kring månen. En roligt idé tycker jag!
Den här bilden tog jag på fullmånen som vilade på himlen över Tensta i söndags kväll. Det blir inte särkilt bra bilder när man har en så enkel kamera som jag, men jag kan lova att det var en vacker syn.
Nisti Stêrk skriver krönikor och spelar Zeyno
Foto: Petra Hellberg, Stockholms Stadsteater
I somras såg jag föreställningen "Zeynos värld" när den spelades här i Tensta. Zeyno är en äldre kurdisk kvinna som bor och driver kemtvätt i Tensta. Hon gestaltas av Nisti Stêrk, som på egen hand fyller hela scenen med sitt skådespeleri. Föreställningen driver med mycket, både det svenska samhället och bilden av den kurdiska familjen, men den skildrar också döden och sorgen. Det är de snabba kasten mellan skratt och gråt som gör "Zeynos värld" underhållande och sevärd.
Nisti Stêrk har nyligen blivit krönikör i City. Jag hoppas att hon skriver lika bra krönikor som hon gör Zeyno. Det verkar i alla fall lovande om man läser "Jag är en självständig stjärna". Nisti har i likhet med Zeyno bott i Tensta. I en intervju beskriver hon sin bakgrund:
"Jag kom till Sverige från Kurdistan 1983 och vi flyttade direkt till Tensta. Sen flyttade vi till Mälarhöjden – det var en stor krock det där. Från hundra olika språk och nationaliteter till Mälarhöjden där jag och min syster var de enda utlänningarna. Alla trodde att vi skulle vara kickers och slå dem."
Jag kan varmt rekommendera alla som har möjlighet att se "Zeynos värld". Den spelas på Klara Soppteater på Stockholms Stadsteater den 8 december kl. 12.00. Jag funderar själv på att se den igen!
Framtidens Stockholmsregion
“The first step to a better future is imagining one.” Orden ovan läser jag på ett foto från en workshop på Färgfabriken. Under namnet ”Urban Turntable” har man försökt utforska vilka möjligheter som finns i Stockholmsregionen med ett perspektiv på 30 år. Idéer och visioner ställs sedan ut för allmänheten att beskåda.
Spännande, med tanke på exempelvis de visioner som finns för Kista med omnejd. Tanken är att skapa en ny knutpunkt i Kista som binder samman närliggande områden, vilka inkluderar allt från naturreservat och villakvarter till industriområden och miljonprogramshus.
Ett besök på Färgfabriken kanske kan ge några ledtrådar om hur Stockholmsregionen skulle kunna utvecklas. Det är just visionerna som är intressanta – människor med visioner gör mig både glad och hoppfull inför framtiden.
Dags att undersöka läsarna...
Jag undrar nämligen ibland vilka ni är som läser det jag skriver. Därför presenterar jag "Alla vägar bär till Tensta":s allra första läsarundersökning.
Allt du behöver göra är att markera hur ofta du vanligtvis är i Tensta.
Tack för din medverkan!