Svt i förorten
Sveriges television har valt att förlägga två av höstens serier till Stockholmsförorter. Trots att ingen av dem utspelar sig i Tensta kan jag låta bli att skriva några rader om dem.
Den första serien heter Åkalla, en ordlek med namnet på den verkliga förorten Akalla och verbet åkalla. (Om du inte har hört talas om den tycker jag att du ska hoppa över detta stycke och nästa för att sedan glömma att jag nämnde den. Serien får mig nämligen att vilja åkalla tv-gudarna och be dem trolla bort varje spår av den, utom möjligen skådespelarna.) Handlingen kretsar kring en familj från Iran eller Irak (total förvirring, har någon i produktionen öppnat en kartbok?) som nyligen har kommit till Sverige som flyktingar. De flyttar in i samma hus som några släktingar som redan har bott i Sverige i flera år. Samtliga släktingar, inklusive de nykomna, talar svenska. Och det enda de pratar om är muslimska friskolor, familjens heder och dylikt. Realistiska scener blandas upp med drömsekvenser. Dialogen är bitvis riktigt styltig - kanske försöker man skapa någon typ av effekt, jag vet bara inte vilken. Det är helt enkelt inte bra.
Skälet att jag över huvud taget bemödade mig att se den var Johan Cronemans totala sågning i DN häromdagen. Kunde det verkligen vara så illa? tänkte jag. Svaret är ja, det kunde det. Åsa Lantz manus är fruktansvärt fördomsfullt och rent av korkat. Som tittare lyckas jag aldrig begripa vad budskapet är. Vad vill serien förmedla? Allt känns mest som ett försök att ta sig an ett "aktuellt ämne" på ett "nyskapande sätt". Problemet är att människorna som har gjort serien har glömt det mest grundläggande: att de människor som skall porträtteras är just människor. Alltså: komplexa, tänkande varelser, med en identitet som rymmer mer än innehållet i termer som "invandrare", "flykting" eller "muslim". Det enda som händer är att stereotypa föreställningar reproduceras, att människor förvandlas till endimensionella karikatyrer och att jag vill stänga av tv:n. Jag kommer inte att sätta på den ikväll klockan 21.15 för att se andra delen.
En serie som lyckas med allt det Åkalla misslyckas med är Habib, som bygger på Douglas Foleys böcker om den unge killen i Alby. Här är människor just människor, Habib är Habib och han grubblar på livets mening. Precis som i Åkalla blandas verkligheten upp med fantasier och drömmar, men i fallet Habib görs det på ett fullkomligt begripligt sätt. Vem som helst som har växt upp och haft en och annan existentiell fundering känner igen sig i Habibs skenande fantasi, som skildras med både humor och djupt allvar. Och viktigast av allt: trovärdighet. Trots att Habib riktar sig till barn och ungdomar tycker jag att den har oändligt mycket mer att erbjuda än Åkalla. Så slå dig ner i tv-soffan lördagar klockan 19 och lär känna Habib i Alby. Jag lovar att du kommer att gilla honom!
Läs mer:
Åkalla
Habib
Tidigare inlägg:
Barnböcker som speglar verkligheten
Instämmer i det ovan sagda - har ägnat högst 10 minuter åt serien Åkalla och upplevde det samma som du skriver i din recension.
Häpnadsväckande egentligen - serien alltså!
Var ett tag sedan jag besökte din sida. Du måste ha förnyat den en del- grattis till detta!
Järvahälsningar från Kistalight
Du är välkommen tillbaka hit! Jag har "tagit ledigt" ett tag under hösten p.g.a. ett annat projekt. Mer om det inom kort.