Det är Tensta för mig
Ett rum där världens vackraste språk slingrar sig hemtamt bland husen, dess försiktiga viskningar genom augistivinden: merhaba. Hjärtat slår hårdare, vill ha mer. Jag går återigen på gångvägarna, passerar huskropp efter huskropp. På håll ser de ut som skepp på öppet hav.
Möter en gammal kvinna på vägen. Framför sig skjuter hon rollatorn lastad med en stor löksäck. Den ser tung ut. Kvinnan går långsamt. Hur långt har hon kvar?
Barnen, ständigt dessa barn. Barnvagnstätheten är ungefär lika hög som vid Fridhemsplan, ändå antar barn- och mammakollektivet här en annan skepnad; långsammare. Långsamheten famlar omkring i höstmörkret, skaver mot alkoholisterna bakom centrum, vaggar barnen till sömn, omfamnar kassörskan på Vivo.
Kanhända är detta allt, kanske når vi inte längre. Dock: vi nådde ända hit! Vi kom så här långt! Vi levde ända fram! Öppna möten hålls i demokratisk anda medan kastanjerna faller mot marken. Trötta socionomtyper med långa sjalar går mot T-banan. Rönnbärsklasarna tyngs av snön, trädet håller sig upprätt. Det står vidare där, genom vintern. Högtidsbelysningen blinkar på andra våningen, natten igenom. En pappa ser sina barn leka hemtamt i snön, han som fick de första snöflingorna i håret i vuxen ålder. Det är Tensta för mig.
Möter en gammal kvinna på vägen. Framför sig skjuter hon rollatorn lastad med en stor löksäck. Den ser tung ut. Kvinnan går långsamt. Hur långt har hon kvar?
Barnen, ständigt dessa barn. Barnvagnstätheten är ungefär lika hög som vid Fridhemsplan, ändå antar barn- och mammakollektivet här en annan skepnad; långsammare. Långsamheten famlar omkring i höstmörkret, skaver mot alkoholisterna bakom centrum, vaggar barnen till sömn, omfamnar kassörskan på Vivo.
Kanhända är detta allt, kanske når vi inte längre. Dock: vi nådde ända hit! Vi kom så här långt! Vi levde ända fram! Öppna möten hålls i demokratisk anda medan kastanjerna faller mot marken. Trötta socionomtyper med långa sjalar går mot T-banan. Rönnbärsklasarna tyngs av snön, trädet håller sig upprätt. Det står vidare där, genom vintern. Högtidsbelysningen blinkar på andra våningen, natten igenom. En pappa ser sina barn leka hemtamt i snön, han som fick de första snöflingorna i håret i vuxen ålder. Det är Tensta för mig.
Kommentarer
Postat av: Maisan
Det här var fint skrivet. En bra och kärleksfull beskrivning som fångar förortens charm i all sin enkelhet. I like.
Postat av: Tanja
Jag kan bara säga Ole´!!! Underbart! Jag kankse är väldigt känslig men det föll några tårar när jag läste. Det är sant! Så kan det vara.
+ jättefin bild, en av de finaste jag sett med Tensta tema.
Trackback