Vad sägs om en loggia i Tensta?
För inte så länge sedan var DN i Tensta och gjorde ett reportage från Erik Stenbergs ombyggda lägenheter. Rubriken var då ”Betongen har blivit fin i Tensta”.
Idag har DN Bostad ytterligare ett reportage härifrån. Nu har man inrett tre stycket loggior, eller uterum, i Ikanos nybyggda hus på Järingegränd. En loggia är ett mellanting mellan inglasad balkong och rum, som kan användas året runt. Jag har gått förbi dessa hus åtskilliga gånger och kikat in i loggiorna, nyfiken på hur de inretts. Det verkar som om folk har haft svårigheter. Somliga har helt sonika satt upp ett skynke för alla fönster för att slippa insynen. Andra verkar mest använda utrymmet som förråd. Därför var det spännande att se vad DN hade åstadkommit.
Det är tre rum som har inretts. Ett lekrum för en liten kille med mycket färg och funktion. Ett rum har blivit en plats att uppleva vintern, med fårskinn och julgran. Det tredje rummet efterliknar sommaren med en gräsmatta på golvet och många gröna växter. Man har lyckats skapa personliga rum samtidigt som de utmärkande egenskaperna finns bevarande. Resultaten är både vackert och inbjudande!
Det bästa med det här reportaget är dock, om ni frågar mig, att man inte gjort någon stor sak av att rummen ligger i Tensta. Inga orientaliska mönster eller klatschiga konservburkar med exotiskt innehåll på rad. Inga flirtar med ”det mångkulturella”. Istället har man fokuserat på det vackra. Just den vinkeln saknade jag i sommarens rapportering från bomässan. De flesta journalister verkade ha ett stort behov att kontrastera det vackra eller nya mot den mediebild vi alla känner till. Jag hoppas att fler i framtiden vågar strunta i den och göra sin egen grej. Det blir så mycket bättre då!
DN: Banken stoppar husdröm
- Vi har haft många hus reserverade men det har varit svårt för våra köpare att få lån. Det fallerar genom att den här målgruppen ofta lever på ett annat sätt än vad bankernas schabloner säger om hur mycket ett barn kostar, hur mycket mat och kläder kostar per månad och så vidare, säger Maria Magnusson, mäklare på firman Christer Magnusson, som säljer fastighetsbolaget Folkhems radhus i Tensta.
Bra att denna sida av problemet tas upp. Kommentarerna till ett inlägg häromdagen handlade det just om detta.
Tidningsklipp om Tensta
INGEN BASKET UTAN KORG
Det har inte gått att spela basket i Tenstahallen sedan förra veckan, då en av korgarna gick sönder. Det berättar Georgios Koukouvinos som är idrottsansvarig för Tensta basket i City . Ingen ny korg har kommit upp. Både träningar och matcher har ställts in.
Jag undrar om det skulle dröja lika länge att få upp en ny korg i andra hallar runtom i Stockholm...
KURDISKA KVINNOR OCH KONST
-Jag har alltid tyckt om konst ända sedan jag var liten, och i Afghanistan finns en lång tradition med måleri och skulptur. Det säger Zobida Nadi Sharegh i DN idag. Hon är en av kvinnorna i gruppen som tillsammans har valt ut de verk från Nationalmuseum som på lördag och framåt ställs ut i Tensta konsthall. Läs gärna artikeln och ta en titt på bilderna av några föremål som ställs ut. Bland dem finns en svensk landsskapsmålning som en kvinna tycker påminner om det kurdiska landskapet.
Jag känner igen känslan och minns en plats i bergen i Mexiko. Naturen där liknande den svenska, med barrträd, fuktigt gräs och grodblad. Att komma dit kändes som att komma hem och mildrare eventuell hemlängtan!
BY BÖRJAR BLOGGA
För övrigt har Ulrika By på DN börjat blogga. I hennes presentation får vi veta att hon gärna lyssnar på Red Hot Chilli Peppers och att hennes favoritförort är Vaxholm (!). Igår skrev hon om läget i Husby och planer för framtiden, med samma torra pessimism som jag känner igen från hennes rapportering från bomässan här i Tensta. (Jag kritiserade henne här och här, och publicerade ett mejl från henne här.)
Jag undrar varför DN inte låter läsarna kommentera blogginläggen. Det känns inte som en riktig blogg...
Tårgas i tunnelbanan
Just nu rapporterar flera tidningar om att en tårgaspatron har kastats in i biljetthallen på tunnelbanestationen i Tensta. SL stängde av trafiken till Tensta och Hjulsta och polisen utrymde stationen. Ingen har först till sjukhus.
Jag är glad att jag har varit hemma hela kvällen. Hade jag mötts av obehaglig och illaluktande gas i tunnelbanan hade jag blivit livrädd, med tanke på de gasattacker som förekommit mot tunnelbanor i andra länder. Tyvärr verkar man inte ha fått tag på någon gärningsman.
Ett urval av rapporteringen:
SvD: Tårgaskaos i Tensta
DN: Människor fick fly tårgas i tunnelbana
Aftonbladet: Tårgasattack i Tensta
Språkvolontärer hjälper brottsoffer
Sedan en tid tillbaka har det funnits anslag bland annat på mitt bibliotek om att Brottsofferjouren söker språkvolontärer för att hjälpa brottsoffer som talar andra språk än svenska. Jag funderade ett ögonblick på att ställa upp, men insåg snabbt mina begränsningar både när det gäller språket (spanska) och min förmåga att överbrygga kulturella skillnader i en situation som kan vara mycket svår för den som drabbats. Jag skulle förmodligen inte göra ett särskilt bra jobb.
En som säkert gör ett riktigt bra arbete är Hamida Kadir. Hon är socionom och kommer ursprungligen från Irak, men har bott i Sverige i 16 år. Idag arbetar hon för organisationen HOPP – Riksorganisationen för sexuella övergrepp, men hjäper även den lokala brottsofferjouren med tolkning när det behövs. Det handlar inte bara om att översätta kanslisvenska till ett annat språk, utan även om att förklara vad en polisanmälan innebär eller att prata om känslomässiga reaktioner på det som inträffat. I en artikel i City berättar hon att det är en stor trygghet för den som är utsatt för ett brott att få tala sitt eget språk. Även om man är duktig på svenska kan det vara oerhört svårt att uttrycka något så svårt på ett språk som inte är ens modersmål. Att dessutom första exakt vad den andra personen säger är också viktigt.
Hamida Kadir dök även upp på TV4:s nyheter igår kväll. Hon var ute på Kvinnocenter i Tensta/Hjulsta för att tala om sexuella övergrepp med en grupp kvinnor. Där finns naturligtvis också språkproblem, men även en risk att man inte vågar tala om vad som hänt om man vanligtvis inte talar om sex. Det kan även vara svårt att veta vart man kan vända sig om man lärt sig att misstro myndigheter.
Inslaget var väldigt rakt och ärligt. Hamida Kadir fick tala om sin sak och reportern intervjuade några av kvinnorna som var där. Det påpekades att invandrarkvinnor inte utsätts för våld i större utsträckning än svenskfödda, men att de flesta sexuella övergrepp sker i hemmet av en känd gärningsman. Att nå ut med information och bedriva förebyggande arbete är viktigt i alla grupper i samhället.
Det är nog mycket en förtroendefråga också, att den som söker hjälp eller deltar i en utbildnig känner förtroende för den person och organisation som finns till hand. Jag hoppas att fler och fler inser vilken stor betydelse språket har för varje människas identitet och trygghet och ser till att Sverige i högra grad blir ett föregångsland när det gäller att bemöta sina invånare på det egna språket - från förskolan till äldreomsorgen. Det betyder inte att svenskan hotas, utan att vi ger alla människor möjligheten att utvecklas som människor på flera språk.
(Tyvärr går det inte att länka direkt till inslaget från nyheterna, men om du går in här och klickar på "Hon lär invandrare att prata om övergrepp" kan du se det. Andra bloggar om: språk, brottsoffer, övergrepp. Inlägget pingat hos intressant.se.)
Framtiden för stadsdelar kring Järvafältet
- Naturreservatet som man nu har inrättat är ett problem, liksom synen på Järvafältet som ett museum. Jag vill se att tvärbanan förverkligas. Den ska vara ett integrationsverktyg och inte bara en kommunikationslänk. Järvafältet ska vara en levande stadspark, inte bara ett stort fält mellan två från varandra isolerade stadsdelar.
Söderlund var en av deltagarna på seminariet om bomässan i onsdags. Där framfördes liknande idéer från andra håll. Jag håller med om att områdena måste knytas ihop. Järvafältet skulle också kunna bli mer tillgängligt för oss som bor i närheten. Dessutom behövs fler attraktioner och aktiviteter på fältet.
Ett annat problem är skyltningen på Stockholms del av Järvafältet. I somras cyklade vi omkring en hel del där. Att hitta till de sevärdheter som finns i Järfälla eller Sollentunas delar av fältet är inga problem, men Stockholms kommun verkar ointresserad av att hjälpa folk att hitta rätt.
Jag har heller inte lyckats hitta någon bra karta över Järvafältet som visar cykel- och gångvägar i hela området. Varje kommun gör sin egen karta - kanske dags att börja samarbeta?
Betongen lyfts fram i DN Bostad
Så var det dags för DN att skriva om lägenheterna som byggdes om i Tensta inför bomässan. I dagens bostadsbilaga har arkitekten Erik Stenberg och hans betonglägenhet tillägnats ett helt uppslag med rubriken "Betongen har blivit fin i Tensta". För den som har följt medias rapportering av bomässan presenteras egentligen ingenting nytt i denna artikel. Stenberg pratar om nödvändigheten av att förändra miljonprogrammet inifrån, genom att anpassa lägenheterna till människorna som befolkar områdena idag. Av Tenstas drygt femtusen lägenheter är knappt hundra stycken femmor eller större. Därför är Stenbergs ambitioner att slå samman normalstora lägenheter för att skapa riktigt små och stora lägenheter behövliga. Att han dessutom gör det estetiskt tilltalande väcker naturligtvis uppmärksamhet. Dessutom valde han för sju år sedan att bosätta sig i Tensta, i en lägenhet han då byggde om i trä. Även den visades upp på bomässan.
Det är Familjebostäder som har byggt om lägenheter och det visar sig vara både uppskattat och ekonomiskt hållbart. Jag hoppas att Stenberg får fortsätta skapa nya spännande lösningar för boendet här i Tensta. Hans visioner behövs.
- Det är dags att värdera husen från miljonprogrammet på ett annat sätt, säger han i DN. Att han dessutom visar att det är praktiskt möjligt kanske kan få en och annan att ändra åsikt. Somliga har redan gjort det. Erik Stenberg menar att det inte hade varit möjligt att genomföra liknande förändringar i hus byggda idag. Som exempel nämner han Hammarby Sjöstad, vars lägenheter enligt honom saknar "inneboende föränderlighet".
För den som vill läsa mer om lägenheterna som byggdes om i trä föreslår jag artikeln Trendiga Tensta från Aftonbladet den 15 december 1998.
(Jag passar på att placera min blogg i Tensta på bloggkartan.se.)
Bomässan får beröm i designtidskrift
Recensenten är dock mestadels positiv till bomässan. Han poängterar att
"Den största skillnaden mellan Tensta Bo06 och de senaste årens satsningar i Malmö och Hammarby sjöstad är att man här har sprängt in allt det nya bland det gamla, en arkitekturinjektion rakt in i en slö ådra hos en trött gamling. Det är också det bästa med mässan."
Avslutningsvis efterlyser han fler liknande mässor i eftersatta områden. Jag kan bara instämma.
Mentor visar elever att allt är möjligt
Sven Hagströmer heter en av dessa mentorer. Han är styrelseordförande i flera stora bolag, men har även tid att hjälpa fyra elever vid Tensta gymnasium med deras projekt i företagsekonomi. På N24.se läser jag hur deras samarbete fungerar. Det är eleverna som bestämmer vad de vill göra. Även om mentorn från början hade andra idéer verkar både parter mycket nöjda med samarbetet. Roligast att läsa är följande stycke:
"Det Sven Hagströmer har arbetat hårdast med är att få eleverna att förstå att det mesta går att lösa och att man kan påverka sin situation. Det räcker inte med att gnälla.
– När vi sitter och snackar så dyker det upp mycket som de tycker är dåligt. I början sa de bara 'Äh, det går inte att göra nå‘t åt det'. Men nu tar de tag i saker, även om de inte gillar det och märker att det går att påverka, säger Sven Hagströmer."
Jag tror att liknande samarbeten är framtidens melodi. Livstycket och Svenskt Tenn handlar om samma sak - att skapa kontakter, förtroende och vidgade perspektiv. Genom liknande samarbeten tror jag att Tensta kan bygga upp sin egen identitet. Vad det kommer att vara som särskiljer Tensta från andra områden i framtiden är svårt att gissa, men en möjlighet skulle kunna vara genom unika satsningar på utbildningssektorn. Vi har redan Tensta gymnasium och Livstycket som två exempel att vara stolta över och i grannförorten Rinkeby ligger Rinkebyskolan, också en förebild för många.
Det som saknas i Tensta är en instution eller verksamhet som tillgodoser behov för hela staden, inte bara de boende här. Det skulle kunna vara en unik utbildning, som knyter an till det lokala livet och tar vara på de resurser som finns här. Det skulle både kunna synliggöra den positiva förändringsviljan som finns bland många människor här samtidigt som det kunde locka hit människor från andra delar av Stockholm och Sverige. Människor som skulle komma hit för sin egen skull.
Lättinge, Glömminge, Risinge...
I gårdagens DN svarade Stockholmsexperten Martin Sturgart på en fråga som rör gatunamnen i Tensta. Den som är bekant med staddelen känner genast igen ett gatunamn från Tensta, de slutar nästan alla på -inge, vilket gör det ganska svårt att minnas vilken gata (eller plan) som ligger var. Men så är det på många platser - "var det på Aprikos- eller Ananasvägen han bodde" frågar man sig i området med fruktnamn.
Hur som helst, svaret läser du här. Som övergripande förklaring duger det bra, men jag är säker på att det går att gräva djupare och hitta intressanta historier bakom namnen. Kanske gör jag det någon gång framöver. Till vidare får vi glädja oss åt att även förortshistoria får plats i "Svar om Stockholm".
Pekguls flykt från förorten uteblev
Minns ni Nalin Pekguls uttalande förra hösten om att det var för farligt i Tensta och att hon därför skulle flytta härifrån? Det var i en intervju i Sveriges Radio hon nämnde detta, vilket blåstes upp något enormt i övriga media. Tidningarnas rubriker sade alla samma sak: Nalin Pekgul lämnar förorten (Aftonbladet)
Våldet får Pekgul att lämna Tensta (Svd)
Nalin Pekgul flyttar från våldet i Tensta (City)
Jag tyckte då att det var en överdriven reaktion från media - boendet är ändå en privatsak. Samtidigt blev jag ledsen över Pekguls uttalande. Jag skrev insändare som aldrig publicerades. Här är ett utdrag ur den:
"Jag respekterar Nalin Pekgüls upplevelse och hennes val att söka nytt boende. Men jag beklagar det djupt. Hon kanske inte själv har förstått vilket oerhörd symbolisk betydelse hennes beslut får, tack vare hennes unika position om representant för både förorten och makten i samhället. Hon är en stark förebild för många tenstabor och hennes arbete ger oss anledning att känna stolthet. Att hon nu väljer att lämna den plats som vi andra bor kvar på kan säkert uppfattas som ett svek av vissa."
Sedan dess ha jag funderat på vad som hände. Jag gick och väntade på ett uppföljande tidningsreportage med papparazzibilder på familjen Pekguls flyttbil och Nalin själv med flyttlådor på väg till sitt nya, trygga boende. Men det uteblev - istället har det varit tyst. Visserligen har Nalin Pekgul synts som vanligt i media i sin roll som ordförande för S-kvinnorna, men hennes "flykt" har ingen nämnt.
Hur ska man tolka medias tystnad? Som att hon flyttade enligt planerna eller att det aldrig blev av? Jag vet inte. Därför skrev jag till Nalin Pekgul och frågade. Det råkade vara valtider och säkerligen var det därför svaret dröjde. Genom en av hennes medarbetare fick jag så småningom veta:
"Nalin bor fortfarande kvar i Tensta men i övrigt är hon inte intresserad att tala om sitt boende."
Det var som jag hade på känn, hon stannade kvar trots alls. Jag blev lättad när jag fick veta det, samtidigt som jag tycker att det är tråkigt att hennes uttalanden från förra året fortfarande bidrar till den negativa bilden av Tensta som många människor har.
Jag förstår och accepterar att hon inte vill diskutera frågan. Samtidigt väcker uttalandet en rad frågor. Varför stannar hon kvar? Var det omgivningens reaktioner som var avgörande eller kom hon över sin bild av farliga Tensta på egen hand? Jag undrar även hur Pekgul själv upplevde medias enorma intresse för hennes boende. Vilka reaktioner mötte hon från sina grannar, tenstaborna?
Kanske var allt bara ett väl genomtänkt utspel som syftade till att dra uppmärksamheten till förorten?
(Bild från Riksdagens hemsida. Andra bloggar om: Tensta, Nalin Pekgul. Inlägget pingat hos Intressant.se.
Valfusk eller hjälpsamhet?
Jag funderar lite kring kvinnornas förklaring om att de hjälpte familjemedlemmar att rösta. Man kan tycka att det är självklart hur man röstar och att alla borde klara det själv. Men hela systemet bygger till exempel på att man kan läsa - vart man ska, vilken valsedel man ska ta, vilket namn som ska kryssas. Det finns människor i Sverige som inte har kunnat lära sig läsa, av olika anledningar.
I Mexiko, där en större del av befolkningen är analfabeter, är samhället även anpassat till dem i viss mån. I tunnelbanesystemet i Mexiko City har varje station en egen liten bild - inget man tänker på om man kan läsa, men en stor hjälp om man inte kan det. Och när det gäller val är valsedlarna försedda med fotografier på kandidaterna - ingen tvekan om var krysset ska sitta!
Det som är självklart för oss som är uppvuxna i en västerländsk kultur är det inte för andra. Det ligger inga värderingar i olikheterna, det bara är så. Detsamma gäller när vi drar slutsatser. Vi tolker våra intryck efter egna referensramar och låter oss vägledas av dem.
Det som är självklart valfusk i någos ögon är hjälpsamhet för någon annan. Hur överkommer man det? Genom att kasta ut folk? Tänk om de faktiskt inte hade onda avsikter - tror ni att de kvinnorna kommer att rösta i nästa val?
Som sagt, jag säger inte att någon är skyldig eller oskyldig - det har jag ingen aning om. Jag säger bara tänk om...
Valet i förorten
Dessutom belyser man problemet med minskat valdeltagende, i dett fall i Skärholmen. (Jag har skrivit om att samma sak händer i Tensta.) Tyvärr finns inte den artikeln på nätet. Det är viktigt att man tar upp detta för att starta en debatt om orsakerna. Samtidigt är det svårt att göra det utan att förmedla en vi & dom-känsla. Vi som röstar och dom som inte gör det. Vi som tar vårt ansvar och dom som inte gör det.
(Uppdatering: SvD skriver också om fenomnenet, i relation till (s)-nederlaget i kommunvalet.)
Jag måste dessutom kommentera att när Fredrik Reinfeldt porträtterades i går beskrevs hans familjs bostadskarriär så här:
"Familjen flyttade från lägenhet i Handen till radhus i Bromsten, ett område mellan Rinkeby och Tensta. Vidare till villa i Täby."
Det är bara det att Bromsten inte alls ligger mellan Tensta och Rinkeby, snarare intill. Det kan man lätt se om man tittar på en karta. Frågan är varför man över huvud taget nämner Tensta och Rinkeby om inte ens journalisten kan placera ut det rätt geografiskt. Kanske vill man låta lite av Tenstas och Rinkebys dåliga rykte smitta av sig på Bromsten, och på så vis dramatisera skillnaden mellan de olika bostadsorterna. Faktum är att Bromsten är ett helt vanligt villaområde, med inslag av lägenheter och radhus.
Lokalsamhällets kraft viktig för tryggheten
Förorten uppmärksammas allt mer i media och bilden som förmedlas är inte längre lika stereotyp. I en bilaga till Metro ger Fryshuset sitt bidrag. Jag kommer säkerligen att återkomma till en del av innehållet, men vill dela med mig av en särskilt viktig artikel. Den handlar om de problem som finns i marginaliserade förorter runtomkring i västvärlden.
Harvardprofessorn Felton Earls har forskat kring hur kriminalitet och våld uppstår och hur det kan stävjas. Han viktigaste slutsats sägs vara att det avgörande för tryggheten i ett område är mobiliseringen av lokalsamhällets egen kraft. Delaktighet och relationer mellan människor, företag och myndigheter är nyckeln.
Just i Tenstas fall tror jag att det kan ligga mycket i det. För även om det finns många engagerade människor i skolorna och på myndigheterna här, har jag en känsla av att de flesta lämnar stadsdelen efter kontorstid. För att verkligen knyta an till samhället och dess invånare krävs en större personlig koppling till platsen.
Jag har själv märkt att sedan jag börjat blogga om Tensta har jag börjat se min omgivning på ett nytt sätt och jag känner en större vilja än tidigare att vara delaktig i livet som det utspelar sig här, där jag valt att bo. Jag vet att det finns många människor som lever och verkar i Tensta redan nu och de gör ett värdefullt arbete, men för att verkligen lyfta Tensta och dess invånare krävs det att fler vågar göra större personliga och yrkesmässiga investeringar.
Som professor Earls uttrycker det:
”Ju fler engagerade invånare det finns i ett område, desto färre brott och ju större livskvalitet.”
Ulrika By (DN) ändrar inställning
Samtidigt som Billström lovar miljarder till förorten (se föregående inlägg) verkar även Ulrika By i DN ha ändrat tonläge. Hon har tidigare försökt positionera sig som en sanningssägare som vågar prata om problemen i förorten. Trots att hon kanske har haft för avsikt att tala för förorten upplever jag och många som bor här att hon inte representerar våra åsikter eller vårt perspektiv. Jag har kritiserat henne vid två tillfällen när hon har skrivit om Tensta (här och här).
I gårdagens DN kommenterade hon Billströms förslag utifrån en delvis ny vinkel. Jag vet inte om det är respons från läsare eller Billströms politik som fått henne att våga prata om segregation som en angelägenhet för alla, även villaägarna i intilliggande områden. Tidigare har hon varit väldigt fokuserad på de specifika förortsproblemen utan att se dem som en del i ett större sammanhang. Hon har i den senaste till och med lyft fram en och annan fördel med förorten, som skolans kompetens och erfarenhet av tvåpråkighet. Jag blir positivt överraskad. Kanske kan detta vara början på ett nytt sätt att prata om segregation och utsatthet och se det som symptom på att något är fel i hela staden, från Stadshuset till ändstationerna på tunnelbane- och pendeltågslinjer.
Idag har DN följt de två kvinnorna som kämpar om makten i Stockholm. Moderaternas Kristina Axén Olins dag inleddes i Tensta med ett besök på Livstycket, där hon tydligen blev imponerad av de vackra textilierna. Även Annika Billströms dag tillbringades delvis i Tensta, med torgmöte i centrum. Bilden som illustrerar Billströms dag visar hur hon uppmuntras av Lennart Svensson - en engagerad tenstabo sedan 1968. Han har ett långt politiskt engagemang bakom sig, men fortfarande är hans röst engagerad och delaktig i debatten.
Jag hade gärna varit där under både besöken, men har inte känt till dem på förhand. När det affischeras om politiker som kommer till Tensta är det för det mesta med kort framförhållning och bara precis omkring centrum. Synd för alla som vill möta politikerna.
Röster och bilder från Tensta
Tensta är som vanligt igen, efter mässan. Centrumbyggnadens vägg mot Taxingeplan har blivit av med sin röda förklädnad i plast som böljade i vinden. Jag gillade den väggen. Här och där sitter en rosa pil kvar och visar vägen till lägenheter som inte visas längre. Byggnadsställningarna står kvar kring husen. Byggandet fortgår.
Det offentliga rummet börjar på allvar upptas av valrörelsen - valstugor, affischer, informationsbås med foldrar på många språk.
Jag fick ett tips om en kommentar som jag missade i min sammanställning tidigare. Det är Peder Alton som skrev i DN den 17/8. Han är mest imponerad av Erik Stenberg sammanslagningar av lägenheter i Familjebostäders hus:
"Här finns mycket av det som länge varit dött inom svensk bostadsproduktion: social eftertanke kopplat till ny estetik, total brist på sentimentalitet, rumslig inlevelse."
För inspiration kan jag även tipsa om Flitiga myrans blogg. Häromdagen publicerades några härliga bilder ifrån Livstycket. Riktigt ögongodis!
Ulrika By svarar på kritik
Givetvis har jag svarat Ulrika även på detta mejl, utan att ha fått svar. Jag poängterade bland annat att jag inte vill förringa de problem som finns, vilket jag tycker framgår i det jag skrivit tidigare.
Kommentera gärna!
"Till: Annelie Drewsen
Från: Ulrika By
Datum: Wed, 30 Aug 2006 08:29:45 +0200
Hej Annellie!
Vill du har svar på bloggen, eller via mejl?
Jag svarade dig att jag skulle läsa, det har jag gjort. Jag har full förståelse och repekt för att du trivs i Tensta och att du tycker att det är fint och välskött. Jag skriver om de fastigheter som inte är lika mysiga som de du bor i, jag skriver om att många människor som i sina professioner arbetar väldigt nära människor som lever i utanförskap faktiskt slår larm om förhållanden som inte är socialt önskvärda.
Du kanske inte tycker att trångboddhet och våldsbrottslighet är ett problem. Du kanske inte tycker att det spelar någon roll att barnen mår dåligt, att de har svårt att lära sig svenska, att man allt för ofta från myndigehetrnas sida upptäcker barn som lever här med "falska" föräldrar.
Jag tror att det är dumt och kränkande mot de människro som lever under svåra omständigheter att inte tala öppet om de problem som finns. Det handlar inte om att ta makten från de som bor i Tensta, Rinkeby, Husby, det handlar om att få verkliga makthavare att inse att villkoren är annorlunda där. Om inte du tycker det, så fine, varenda socialarbetare, lärare, fastighetsskötare etc jag pratar med är djupt oroade över utvecklingen.
Vi gör mängder med trevliga jobb från både Tensta och Husby.
De behövs.
Men artiklarna som beskriver konflikterna behövs också. Hur ska vi annars kunna förändra? (Okej, du kanske inte tycker att det behövs förändras, men då är du nog ganska ensam om det).
Jag uppskattrar att du engagerar dig och hoppas att det leder till enmassa gott!
Hälsningar
Ulrika By
Reporter
DN"
(Inlägget pingat hos intressant.se.)
Valaffischer i Djursholm och Tensta
"Jag flanerar fram och tillbaka i Tensta centrum under en timme och hittar minst 20 valaffischer som folkpartiet satt upp, men ingen om språktestet."
Så skriver Lars Lindström i Expressen (28/8) om Folkpartiets språktest-affischer som bland annat sitter i Djursholm. Han undrar varför man inte satt upp samma budskap i Tensta. Läs Lindströms träffsäkra och humoristiska betraktelse över röstfiske i Stockholmsförorter.
Fortsatt pessimism i DN-krönika
Ulrika By skriver om Tensta i DN idag igen. Liksom förra gången är det en dyster bild hon målar upp. Ännu en gång känner jag mig tvungen att kommentera hennes krönika.
Bomässan i Tensta syftade bland annat till att visa ”exempel på miljonprogrammets grundkvaliteter” samt ”möjligheter till ett individuellt anpassat boende i en stadsdel där många kulturer möts”, enligt ett pressmeddelande. Det verkar inte Ulrika By vara intresserad av. Hon tycks snarare hysa en viss misstro mot initiativ av olika former. Gång på gång väljer hon att ta upp missförhållandena i förorten, som om ingen annan var medveten om dem. Hon skriver om att 90% av de tillfrågade i en enkät tycker att brottsligheten är ett problem. Jag skulle vara mer oroad om de inte tyckte att brottslighet är ett problem.
Hon skriver om trångboddheten som ett problem ”man försöker dölja bakom lite ny målarfärg här, lite ny målarfärg där.” Men hallå (för att låna ett uttryck av By) – om hon besökte mässan borde hon ha märkt att det handlar om mer än lite målarfärg hit och dit. Familjebostäders ombyggda lägenheter försöker bidra till att minska just bekymret med trångboddhet. I de nybyggda husen finns både stora och små lägenheter.
Mässan bör ses som början på något. Att utropa ”Tyst om Tensta efter mässan” bara två dagar efter den är över känns aningen förhastat. Det är naturligt att de medverkande nu behöver en tid att analysera effekten av mässan och fundera på hur man kan gå vidare i utvecklingsarbetet. Att förändra boendemiljön i en hel stadsdel tar givetvis tid. Det positiva är att vi genom mässan ser vilka möjligheter som finns. Inte en enda gång har jag sett Ulrika By skriva om det.
Hela hennes krönika bygger på att ett seminarium om ”Ett tryggt boende” blev inställt på grund av att för få hade visat intresse. Jag tror att en av orsakerna kan vara att det kostade 850 kronor att deltaga, vilket inte nämns i DN. I den folder som kom i min brevlåda dagarna före bomässan beskrevs alla seminarier, dock framgick ingenstans att de inte var gratis. Jag hade själv tänkt gå på flera av dem tills jag insåg att jag skulle behöva lägga ut flera tusen för att få komma in. Tyvärr har jag ingen arbetsgivare som kan betala sådant åt mig. Jag vet att det var fler än jag som tänkte på samma sätt. Därför är det väl drastiskt att skriva att ingen vill diskutera frågorna. Ibland krävs mer än vilja.
Ulrika By har dock en poäng i slutet av sin krönika: hon skriver att om man lyfte upp dessa frågor på bordet ”skulle strålkastarna hamna på så många integrations- och socialpolitiska misslyckanden att ingen skulle orka med det.”
Det är helt rätt. Vi måste prata om människorna och deras möjligheter att skapa sig en meningsfull tillvaro med arbete, trygghet, hälsa och gemenskap. Det handlar om politik – flyktingmottagande, arbetsmarknad, utbildningsmöjligheter, barnomsorg, hälsovård, socialförsäkringssystemet och miljön omkring oss. Tro det eller ej - på det sättet skiljer sig inte Tenstas eller Rinkebys invånare ifrån övriga Stockholms eller Sveriges nämnvärt. Det som påverkar våra liv påverkar även era. Jag håller med Ulrika By om att dessa frågor måste lyftas upp till diskussion. Men då kan man inte begränsa sig enbart till Tensta eller något annat beryktat område, även om det ger slagkraftigare rubriken. För detta angår oss alla, oavsett postnummer, efternamn eller hårfärg. Även om vi inte är ”utsatta” själva så är vi en del av det samhälle som skapar utsattheten. Därför bör vi söka förklaringar och möjligheter i Tensta likväl som på Lidingö. Det tror jag att både områdena skulle vinna på.
(Inlägget pingat hos intressant.se.)
Insnöad syn på förortslivet
”Ingen idyll bakom mässfasaden” är rubriken på Ulrika Bys stockholmskrönika i dagens DN, där hon bland annat säger sig ha upptäckt att ”det som ofta beskrivs som medial svartmålning upplevs som faktiska problem av de som bor i till exempel Tensta”. Det är inte första gången Ulrika By målar upp en problemfylld och nästintill uppgiven bild av Tensta. Som om hon vill försäkra sig om att läsarna verkligen förstår att Tensta är ett problemområde – om nu någon skulle tro något annat.
En man med det fingerade namnet Carlos får personifiera missnöjet. Han skäms, vill flytta, känner sig som gisslan och vågar inte säga ifrån. Motbilden står en kvinna vid namn Sirkka för. Hon arbetar som bovärd och menar att området har blivit bättre de senaste åren. Som exempel nämns ett städlag bildat av några barn på gårdarna. Ett fotografi av dessa barn får även illustrera texten – ett fotografi där barnen ryms i nedre halvan medan den övre domineras av loftgångarna i huset bakom. Med sitt perspektiv bidrar fotografen till att reproducera bilden av förorten som en plats där husen är det dominerande inslaget och människorna innehar biroller. Lägger man handen över bildens övre halva framträder barnen tydligare. Leendet på flickan till vänster, de flitiga händerna som greppar krattor och borstar. Det gröna gräset under barnens fötter.
DN och dess fotografer brukar vanligtvis framställa sig som nyskapande och arbeta med ett bildspråk som överraskar. Men varför börjar fotograferna ta samma bilder som tagits sedan miljonprogrammet byggdes så fort de kommer till förorten? Gör de förutfattade meningarna att förmågan att söka nya vinklar förlamas?
Och Ulrika By själv – vad vill hon egentligen med sin text? Mot slutet kallar hon Tensta för ”det där reservatet som lamslår och isolerar – hur mycket välvilliga projekt och hippa bomässor som än arrangeras.” Hon upprepar det som ett mantra – förorten är problemfylld, människorna är offer, initiativ dömda att misslyckas. Vad är då receptet på framgång?
DN har rapporterat mycket sparsamt från bomässan, vilket förvånat mig. Jag minns tidigare mässor där man översköljdes av bilder i tv och tidningar. Jag tycker det är synd att man inte ger mer utrymme åt TenstaBo 06. Först då skulle man kunna nyansera bilden. För visst finns det problem, och de bör tas på allvar. Ingen kan känna sig nöjd när Carlos uttrycker sitt missnöje som han gör. Men det finns också mycket som är bra, vilket bomässan är ett utmärkt exempel på. Kulturen har fått sig ett uppsving. Den tar plats och bjuder in till upplevelser i centrum. Konthallen har förvandlat en ödslig parkeringsplats till ett levande torg och ställer ut verk av Carl Fredrik Hill i sina lokaler. Den världsberömda operasångerskan Erika Sunnegårdh sjunger i centrum idag. Jag önskar att media emellanåt kunde rapportera om just sådant och strunta i att det kommer ifrån Tensta. Precis på samma sätt de skulle ha gjort om det var på Östermalm.
För livet i en stadsdel låter sig knappast definieras utifrån postnumret – det finns så många andra faktorer som är viktiga. Jag tycker man ska akta sig med att skylla alla problem som finns i Tensta på platsen i sig, det gör att man kan missa orsaker som finns inbyggda i samhället och som inte låter sig begränsas till ”problemområden”. Det är inte lätt – vi måste ha förmågan att se både det lilla och det stora och försöka se sambanden däremellan. Det är inte något som låter sig göras i en krönika, under en bomässa eller i en blogg heller för den delen. Men om vi går ut i vår närmiljö med öppna ögon och ett öppet sinne så kanske vi till slut kan göra oss en egen bild. En bild fri från medias svartmålning, politikens förenklingar och fördomarnas begränsningar.
(Inlägget pingat hos intressant.se.)