Alla vägar bär till Tensta

En man med det fingerade namnet Carlos får personifiera missnöjet. Han skäms, vill flytta, känner sig som gisslan och vågar inte säga ifrån. Motbilden står en kvinna vid namn Sirkka för. Hon arbetar som bovärd och menar att området har blivit bättre de senaste åren. Som exempel nämns ett städlag bildat av några barn på gårdarna. Ett fotografi av dessa barn får även illustrera texten – ett fotografi där barnen ryms i nedre halvan medan den övre domineras av loftgångarna i huset bakom. Med sitt perspektiv bidrar fotografen till att reproducera bilden av förorten som en plats där husen är det dominerande inslaget och människorna innehar biroller. Lägger man handen över bildens övre halva framträder barnen tydligare. Leendet på flickan till vänster, de flitiga händerna som greppar krattor och borstar. Det gröna gräset under barnens fötter.

DN och dess fotografer brukar vanligtvis framställa sig som nyskapande och arbeta med ett bildspråk som överraskar. Men varför börjar fotograferna  ta samma bilder som tagits sedan miljonprogrammet byggdes så fort de kommer till förorten? Gör de förutfattade meningarna att förmågan att söka nya vinklar förlamas?

Och Ulrika By själv – vad vill hon egentligen med sin text? Mot slutet kallar hon Tensta för ”det där reservatet som lamslår och isolerar – hur mycket välvilliga projekt och hippa bomässor som än arrangeras.” Hon upprepar det som ett mantra – förorten är problemfylld, människorna är offer, initiativ dömda att misslyckas. Vad är då receptet på framgång?

DN har rapporterat mycket sparsamt från bomässan, vilket förvånat mig. Jag minns tidigare mässor där man översköljdes av bilder i tv och tidningar. Jag tycker det är synd att man inte ger mer utrymme åt TenstaBo 06. Först då skulle man kunna nyansera bilden. För visst finns det problem, och de bör tas på allvar. Ingen kan känna sig nöjd när Carlos uttrycker sitt missnöje som han gör. Men det finns också mycket som är bra, vilket bomässan är ett utmärkt exempel på. Kulturen har fått sig ett uppsving. Den tar plats och bjuder in till upplevelser i centrum. Konthallen har förvandlat en ödslig parkeringsplats till ett levande torg och ställer ut verk av Carl Fredrik Hill i sina lokaler. Den världsberömda operasångerskan Erika Sunnegårdh sjunger i centrum idag. Jag önskar att media emellanåt kunde rapportera om just sådant och strunta i att det kommer ifrån Tensta. Precis på samma sätt de skulle ha gjort om det var på Östermalm.

För livet i en stadsdel låter sig knappast definieras utifrån postnumret – det finns så många andra faktorer som är viktiga. Jag tycker man ska akta sig med att skylla alla problem som finns i Tensta på platsen i sig, det gör att man kan missa orsaker som finns inbyggda i samhället och som inte låter sig begränsas till ”problemområden”. Det är inte lätt – vi måste ha förmågan att se både det lilla och det stora och försöka se sambanden däremellan. Det är inte något som låter sig göras i en krönika, under en bomässa eller i en blogg heller för den delen. Men om vi går ut i vår närmiljö med öppna ögon och ett öppet sinne så kanske vi till slut kan göra oss en egen bild. En bild fri från medias svartmålning, politikens förenklingar och fördomarnas begränsningar.