En terrorledare i Tensta

En ökänd terroristledare lämnar gömstället i bergen och hamnar i en lägenhet i Tensta. Det är utgångpunkten för Lena Anderssons nya roman Slutspelat (se föregående inlägg). Nu vore det lätt att börja muttra och skaka på huvudet åt den till synes slentrianmässiga kopplingen mellan islamistisk terrorism och Tensta. Men det finns ingenting slentrianmässigt över Lena Anderssons romaner, här sitter varje kommatecknen där det ska och orden rymmer betydelser som ger dialogerna oväntade vändningar och gör beskrivningarna särpräglade. Som i hennes tidigare böcker visar Andersson att hon har ett absolut gehör för samtidens stora frågor, samtidigt som hon förmår gestalta den mänskliga erfarenheten i nästan vilken form som helst. Här är det terroristledaren Vladimir  Ibn Nilad som är huvudperson, Tensta är hans tillfälliga hemvist och efter ett slumpmässigt besök på Stadsteatern träffar han den prostituerade Kristina som med sitt intellekt trollbinder Vladimir. Em kamp pågår sedan i hans inre, men han framhärdar i att kärleken till Gud är den största.

Lena Andersson är en skicklig författare med en säregen stil. I sina tidigare böcker har hon bland annat dissekerat integrationsdebatten och fetmaepedemien i Väst. I Slutspelat ryms både polygami och prostitution, här möts islamistisk fundamentalism och homosexuell kärlek, hela tiden i den eftertänksamma och vardagliga stilen som är så typisk för Andersson.

Att det hela utspelar sig i Tensta känns helt naturligt, var skulle denna historia annars kunna utspela sig? Och det märks att Andersson har en känsla för platsen. Hon varken skönmålar eller skriver ned Tensta, utan redogör helt sakligt för hur det faktiskt är. Här finns gångvägarna, viadukterna och skogsdungarna. Andersson låter Vladimir promenera kring i det område där hon själv växte upp – ”ett rart lite radhusområde om sjuttiosex hus av absolut konformitet” med ”välskötta små trädgårdsplättar i frusen vinterförvaring och vaksamma ögon som följde hans rörelser från köksfönster och sovrum”.

I ett annat avsnitt låter hon det typiska med Järvafältet möta terroristens logik, och jag kan inte låta bli att le:
Efter ett möte där saker gått snett fördes de ut på ett fält, visste han, och sköts genast. Här nedanför fanns ett mäktigt fält, Järvafältet. Där skulle ingen hitta honom. Eller kanske skulle om åttahundra år en skolklass på utflykt stå vid hans skelett just som de skulle till att sätta sig med den medhavda matsäcken efter att ha studerat runskrifter och upphittade gamla mynt, och fröken skulle säga: ”Här ligger en frihetskrigares knotor. Han gav sitt liv för att vi skulle få del av detta tankesystems håvor även här i kalla nord".

Detta är inte bara en välskriven bok som vänder och vrider på trosföreställningar och människans bevekelsegrunder, det är också den första bok jag har läst som gör platsen Tensta rättvisa utan att göra en stor sak av det. Tensta bara är, precis som vilken annan plats som helst.

Lena Anderssons böcker är ofta fyllda av satir och man fundera på vari satiren ligger i Slutspelat. Det finns en subtil humor i vissa detaljer, som när Vladimir är ute och promenerar i Tensta och svänger vänster precis vid den byggnad som tidigare var en högstadieskola (där Lena Andersson gick) och som idag inrymmer komvux och sfi. Där möter han ängeln Gustav som skänker honom det svenska språket. Huruvida scenen är en hyllning till eller kritik av skolan blir jag inte klok på, kanske är det hela bara en övertolkning från min sida. Det är just det som gör det så uppfriskande att läsa Lena Anderssons böcker.



Torbjörn Säfve tar t-banan till Tensta

I boken Stockholmsbilder, som gavs ut i samband med Svenska Bostäders 50-årsjubileum 1994, skriver Torbjörn Säfve om en färd med den blåa linjen. Han åker till Rinkeby och Tensta för att undersöka "mångfalden". Nedanstående stycke beskriver hans ankomst till Tensta.

 

Nästa station längs tunnelbanan är Tensta. Det är en annorlunda upplevelse än Rinkeby. Där finns egentligen inget torg utan en lång gata, en "boulevard" kanske. Men den har ingenting fransk över dig. Servicecentral, information, försäkringskassan... En fontän i form av en genomstungen boll. Vatten sipprar ur stickhålen. Utomhushandeln består av ett glest besökt stånd som salubjuder "kronorskoka", "mangål", "brokoly" och "moröter".

Betydligt färre människor rör sig på gatan än i Rinkeby. Var finns folket?

Svaret kommer snart: de rör sig bakom de höga glasfönstren.

Det verkliga Tensta torg är alltså ett hus med två flyglar, ett inglasat inomhustorg. Där hänger en klocka i taket och dess ytterring består av olika nationsflaggor. Spår av "orientalisk" arkitektur syns här och där, men mestadels liknar det en dämpad sciencefictionfantasi. De vita lampgloberna påminner om himlakroppar. En viss luftighet uppstår i sinnet - och samtidigt en egendomlig instängdhet.


Mot slutet reflekterar Säfve på detta vis:


Rinkeby och Tensta... sedda på avstånd, ur ett norrländskt perspektiv, är det obegripligt varför dessa förorter orsakat så många oroliga kommentarer och blivit föremål för så många spydiga skämt.

Jag är mera orolig för de "helsvenska" förorterna och deras skrämmande brist på sann tillfredsställelse, deras djupgående depressioner, deras kvava ohälsa. Där är tankens persienner nerdragna och innanför huttrar rädslan, en rädsla som ingen orkar definiera.


Säfve avslutar genom att hänvisa till Koranen och det som han uppfattar vara dess budskap: "Var inte rädd. Tänk själv."

 

Jag tänker: skulle det vara möjligt att på samma sätt skicka en förattare med t-banan till, låt oss säga Östermalmstorg, för att under några timmars intensivt observerande skriva en reflektion över det sanna Östermalmstorg? Tänk er någon som aldrig tidigare satt sin fot på Östermalm utan bara hade hört vad andra säger - vad skulle denne se? Och vem skulle publicera det?

 

Jag tänker också: jag håller med om Säfves resonemang om de helsvenska förorterna. Är själv uppväxt i en sådan och tror att det är där problemet ligger, i alla fall till stor del.

 


Mer att läsa:
Om Torbjörn Säfve
Om boken Stockholmsbilder


Knark - då åker vi till Tensta

 

Jag läste nyligen den här boken, "SOS från mänskligheten" av Johanna Nilsson. Det är en skickligt skriven roman om några stockholmares liv, fyllda av missbruk, våld, kärlek, längtan och ensamhet. Den påminner ganska mycket om "De i utkanten älskande" som jag skrev om här.

 

Johanna Nilsson har en egen stil, som bjuder både på osannolika karaktärer och oväntade händelser. På sidan 97 var det dock något väldigt bekant som fick mig att hoppa till. Plötsligt fanns Tensta där på boksidorna:


Mikael ryser till. Tänk om Josefin verkligen är narkoman. Om hon går samma öde till mötes som Gunbritts väninna.

- Jag föreslår att vi först kollar upp olika mötesplatser för drogmissbrukare, avbryter Gunbritt hans tankar, och att vi sedan...

- Så du tror inte att hon h

ar stuckit utomlands? säger Mikael.

- Vi kan inte utesluta någonting, men vi tar en sak i taget. Nu är det Tensta som gäller, jag känner till ett ställe där de säljer narkotika, men de byter

ständigt adress eftersom polisen håller ögonen på dem, så jag är inte säker på att vi hittar rätt direkt.

 

Jag kan inte låta bli att tänka på att Johanna Nilsson ställde in sitt besök på biblioteket i Tensta hösten 2006. Jag undrar om hon har varit här sedan dess och om bilden i boken är hennes egen.


Är det någon som vågar sig på en gissning om vad som hände Mikael och Gunbritt när de väl kom till Tensta? Eller har ni mött Tensta i någon annan bok? Berätta!


Mer: 
Johanna Nilssons blogg
Köp SOS från mänskligheten