Alla vägar bär till Tensta

En ökänd terroristledare lämnar gömstället i bergen och hamnar i en lägenhet i Tensta. Det är utgångpunkten för Lena Anderssons nya roman Slutspelat (se föregående inlägg). Nu vore det lätt att börja muttra och skaka på huvudet åt den till synes slentrianmässiga kopplingen mellan islamistisk terrorism och Tensta. Men det finns ingenting slentrianmässigt över Lena Anderssons romaner, här sitter varje kommatecknen där det ska och orden rymmer betydelser som ger dialogerna oväntade vändningar och gör beskrivningarna särpräglade. Som i hennes tidigare böcker visar Andersson att hon har ett absolut gehör för samtidens stora frågor, samtidigt som hon förmår gestalta den mänskliga erfarenheten i nästan vilken form som helst. Här är det terroristledaren Vladimir  Ibn Nilad som är huvudperson, Tensta är hans tillfälliga hemvist och efter ett slumpmässigt besök på Stadsteatern träffar han den prostituerade Kristina som med sitt intellekt trollbinder Vladimir. Em kamp pågår sedan i hans inre, men han framhärdar i att kärleken till Gud är den största.

Lena Andersson är en skicklig författare med en säregen stil. I sina tidigare böcker har hon bland annat dissekerat integrationsdebatten och fetmaepedemien i Väst. I Slutspelat ryms både polygami och prostitution, här möts islamistisk fundamentalism och homosexuell kärlek, hela tiden i den eftertänksamma och vardagliga stilen som är så typisk för Andersson.

Att det hela utspelar sig i Tensta känns helt naturligt, var skulle denna historia annars kunna utspela sig? Och det märks att Andersson har en känsla för platsen. Hon varken skönmålar eller skriver ned Tensta, utan redogör helt sakligt för hur det faktiskt är. Här finns gångvägarna, viadukterna och skogsdungarna. Andersson låter Vladimir promenera kring i det område där hon själv växte upp – ”ett rart lite radhusområde om sjuttiosex hus av absolut konformitet” med ”välskötta små trädgårdsplättar i frusen vinterförvaring och vaksamma ögon som följde hans rörelser från köksfönster och sovrum”.

I ett annat avsnitt låter hon det typiska med Järvafältet möta terroristens logik, och jag kan inte låta bli att le:
Efter ett möte där saker gått snett fördes de ut på ett fält, visste han, och sköts genast. Här nedanför fanns ett mäktigt fält, Järvafältet. Där skulle ingen hitta honom. Eller kanske skulle om åttahundra år en skolklass på utflykt stå vid hans skelett just som de skulle till att sätta sig med den medhavda matsäcken efter att ha studerat runskrifter och upphittade gamla mynt, och fröken skulle säga: ”Här ligger en frihetskrigares knotor. Han gav sitt liv för att vi skulle få del av detta tankesystems håvor även här i kalla nord".

Detta är inte bara en välskriven bok som vänder och vrider på trosföreställningar och människans bevekelsegrunder, det är också den första bok jag har läst som gör platsen Tensta rättvisa utan att göra en stor sak av det. Tensta bara är, precis som vilken annan plats som helst.

Lena Anderssons böcker är ofta fyllda av satir och man fundera på vari satiren ligger i Slutspelat. Det finns en subtil humor i vissa detaljer, som när Vladimir är ute och promenerar i Tensta och svänger vänster precis vid den byggnad som tidigare var en högstadieskola (där Lena Andersson gick) och som idag inrymmer komvux och sfi. Där möter han ängeln Gustav som skänker honom det svenska språket. Huruvida scenen är en hyllning till eller kritik av skolan blir jag inte klok på, kanske är det hela bara en övertolkning från min sida. Det är just det som gör det så uppfriskande att läsa Lena Anderssons böcker.

Det har varit en vacker sommar - en hel del sol och bad, bärplockning och avkoppling. Men sommaren blev också tung. Vetskapen att sju människor dog i grannförorten lämnar mig ingen ro. Tankarna kring vad som egentligen hände i det där trapphuset maler. En mammas insitinkt: att fly med sina barn.

Ett citat från en artikel i DN har hängt kvar. Det är imam Bashir Aman som säger:
– Vet du, i Somalia, där är rök ingenting som vi betraktar som direkt farligt. Här i Sverige är den full av kemikalier och plast... Ja, vi är många som fått ett helt annat liv här, ett liv i höghus, vi som är vana vid att bo på marken... Nu är det enda jag hoppas på att vi kommer att lära oss av det som hänt.

Som lärare i svenska har jag träffat ganska många somalier. Vi har pratat om barn, arbete och drömmar. Vi har tragglat verb och läst Moa Martinsson. Vi har diskuterat situationen i Somalia och livet i Sverige. Många gånger fylls jag av en stor respekt gentemot de kvinnor jag möter. De har ofta många barn, de arbetar - och ändå kommer de till skolan för att lära sig mer. Inte sällan med ett leende på läpparna.

Kvinnan som dog i branden kände jag inte. Ändå kryper sorgen nära. Jag är också mamma. Jag är också människa.

Förhoppningsvis kan något gott komma ur denna tragedi. Jag föreställer mig främst två saker. Det ena är att det brandförebyggande arbetet förbättras, att åtgärder och information anpassas till verkligheten. Verkligheten pågår överallt, men på olika vis. Den talar många språk. Den lyssnar till olika tilltal. Den finner hela tiden nya vägar. Därför måste också vi människor göra det.

Det andra jag hoppas ska komma ur detta är att den somaliska grupp som finns i Sverige ska uppmärksammas mer. Ett exempel på det fanns i gårdagens DN, med ett reportage om Hirey Roble och den somaliska fotbollsturnering som varje år anordnas på Spånga IP.

Förhoppningsvis kommer sommarens sorg gradvis att mattas av. Kanske fylls hösten av hopp.