Om sommarens sorg
Det har varit en vacker sommar - en hel del sol och bad, bärplockning och avkoppling. Men sommaren blev också tung. Vetskapen att sju människor dog i grannförorten lämnar mig ingen ro. Tankarna kring vad som egentligen hände i det där trapphuset maler. En mammas insitinkt: att fly med sina barn.
Ett citat från en artikel i DN har hängt kvar. Det är imam Bashir Aman som säger:
– Vet du, i Somalia, där är rök ingenting som vi betraktar som direkt farligt. Här i Sverige är den full av kemikalier och plast... Ja, vi är många som fått ett helt annat liv här, ett liv i höghus, vi som är vana vid att bo på marken... Nu är det enda jag hoppas på att vi kommer att lära oss av det som hänt.
Som lärare i svenska har jag träffat ganska många somalier. Vi har pratat om barn, arbete och drömmar. Vi har tragglat verb och läst Moa Martinsson. Vi har diskuterat situationen i Somalia och livet i Sverige. Många gånger fylls jag av en stor respekt gentemot de kvinnor jag möter. De har ofta många barn, de arbetar - och ändå kommer de till skolan för att lära sig mer. Inte sällan med ett leende på läpparna.
Kvinnan som dog i branden kände jag inte. Ändå kryper sorgen nära. Jag är också mamma. Jag är också människa.
Förhoppningsvis kan något gott komma ur denna tragedi. Jag föreställer mig främst två saker. Det ena är att det brandförebyggande arbetet förbättras, att åtgärder och information anpassas till verkligheten. Verkligheten pågår överallt, men på olika vis. Den talar många språk. Den lyssnar till olika tilltal. Den finner hela tiden nya vägar. Därför måste också vi människor göra det.
Det andra jag hoppas ska komma ur detta är att den somaliska grupp som finns i Sverige ska uppmärksammas mer. Ett exempel på det fanns i gårdagens DN, med ett reportage om Hirey Roble och den somaliska fotbollsturnering som varje år anordnas på Spånga IP.
Förhoppningsvis kommer sommarens sorg gradvis att mattas av. Kanske fylls hösten av hopp.
Ett citat från en artikel i DN har hängt kvar. Det är imam Bashir Aman som säger:
– Vet du, i Somalia, där är rök ingenting som vi betraktar som direkt farligt. Här i Sverige är den full av kemikalier och plast... Ja, vi är många som fått ett helt annat liv här, ett liv i höghus, vi som är vana vid att bo på marken... Nu är det enda jag hoppas på att vi kommer att lära oss av det som hänt.
Som lärare i svenska har jag träffat ganska många somalier. Vi har pratat om barn, arbete och drömmar. Vi har tragglat verb och läst Moa Martinsson. Vi har diskuterat situationen i Somalia och livet i Sverige. Många gånger fylls jag av en stor respekt gentemot de kvinnor jag möter. De har ofta många barn, de arbetar - och ändå kommer de till skolan för att lära sig mer. Inte sällan med ett leende på läpparna.
Kvinnan som dog i branden kände jag inte. Ändå kryper sorgen nära. Jag är också mamma. Jag är också människa.
Förhoppningsvis kan något gott komma ur denna tragedi. Jag föreställer mig främst två saker. Det ena är att det brandförebyggande arbetet förbättras, att åtgärder och information anpassas till verkligheten. Verkligheten pågår överallt, men på olika vis. Den talar många språk. Den lyssnar till olika tilltal. Den finner hela tiden nya vägar. Därför måste också vi människor göra det.
Det andra jag hoppas ska komma ur detta är att den somaliska grupp som finns i Sverige ska uppmärksammas mer. Ett exempel på det fanns i gårdagens DN, med ett reportage om Hirey Roble och den somaliska fotbollsturnering som varje år anordnas på Spånga IP.
Förhoppningsvis kommer sommarens sorg gradvis att mattas av. Kanske fylls hösten av hopp.
Kommentarer
Trackback