Svensk i Tensta (del 3)
Jag var i Tensta centrum med mina barn när två flickor stoppade mig med frågan: "Vilket land kommer du ifrån?"
Jag kände min förbryllad, nästan förnärmad. Svarade tveksamt ”Härifrån, jag kommer härifrån.”
"Jaha", nickade de fundersamt. ”Men din man då, varifrån kommer han?”
"Mexiko" svarade jag glatt. De verkade inte vara riktigt nöjda ännu, utan ville veta vilket språk vi pratade hemma. "Spanska och svenska" svarade jag.
Flickorna svarade sedan på mina frågor att de pratade kurdiska hemma och var födda i Sverige.
Det är första gången mitt ursprung blivit ifrågasatt här i Sverige. Det kändes märkligt. Tänk att bli utsatt för det ständigt genom omgivningens välmenande intresse. Det måste vara väldigt tröttsamt i längden, särskilt om man är född i Sverige och känner sig svensk.
Jag är en tenstabo
Jag läste för ett tag sedan ett inlägg hos Tordyveln, en bloggare från Skärholmen. Han beskrev en kurs han varit på, där läraren hade sagt:
”Skärholmsbor känner sig inte som skärholmsbor.”
Tordyvelns svar är välskrivet och intressant, och utgörs delvis av en text om varför han identifierar sig som skärholmsbo. Läs gärna hans inlägg här.
Jag blev inspirerad av texten och tänkte att uttalandet från herrn på kursen lika gärna kunde ha handlat om Tensta. Då hade mitt svar blivit detta:
Jag bor i Tensta och jag lever här. De senaste åren av mitt liv har jag kallat Tensta mitt hem.
Jag har skjutit barnvagnen före mig genom tunnlar, över broar, på gångstråk och genom gårdar. Jag har gungat mina barn i parkleken, hållit dem i handel i rutschkanan och klappat kossorna i Spånga By.
En gång konfirmerades jag i Spånga Kyrka och mina barn döptes där. Varje midsommar dansar vi runt stången bakom Prästgården. När jag gifte mig i höll jag en bukett rosor från blomsterhandlaren i Tensta centrum i min hand.
Jag har burit min förstfödda upp för trapporna till tvåan. Min son föddes genom vågor av smärta i badrummet i trean. Där bor vi än, mamma, pappa, barn och minnen. Varje dag lämnar vi våra barn hos dagmamman över gatan.
Jag har mött en mammut och sett solen i underjorden på Tensta tunnelbanestation. Jag har sett partiledare tala för folket utanför Vivo och jag har röstat i riksdagsval, kommunval, landstingsval och en folkomröstning ett stenkast därifrån.
Jag har lagt upp barnmatsburkar och ekologisk mjölk på bandet i kassan på Vivo. Jag har handlat kilovis med frukt och grönt av handlarna på torget.
Jag har passerat utslagna människor på parkbänkar och frågat mig: till vilken nytta?
Jag har tentapluggat på biblioteket och jag har köpt kebab vid t-banan. Jag har hämtat ut mediciner på Apoteket och hämtat paket med böcker på Tensta Tobak.
Jag har cyklat ut på Järvafältet och mött traktorer på grusvägarna. Jag har beundrat koloniodlarnas flit och förbannat hålen i marken.
Jag har lyssnat till himmelsk operasång i vårt inglasade centrum och jag har varit på bostadsrättsföreningens stämmor i Tensta Kyrka.
Jag har drömt om ett radhus på Järingegränd.
Jag har åkt skridskor på isen på Spånga IP och pulka nedför backen en bit bort. Jag har bjudit mina vänner på middag och jag har blivit bjuden på grillat i den svala sommarkvällen. Jag har sett tomten dela ut godsaker till områdets barn.
Jag har ätit jordgubbstårta på balkongen när en bombman satte skräck i folket på andra sidan Tensta. Jag har sett Anna Lindh samspråka med en man som sålde brända mandlar under Tensta Marknad.
Jag har sett snön falla mot rönnbären, falla och falla tills hela trädet gav vika för dess tyngd. Jag har rensat tistlar i rabatterna och ogräs i sandlådan.
Jag har lyssnat på arabisk sång under bar himmel en sensommarkväll och jag har smakat på blåbär i dungen mot Solhöjden.
Jag har legat sömnlös och hört DN dunsa ner på hallmattan på nattens småtimmar.
Jag har simmat i bassängen på Tenstabadet och jag har sett en dansföreställning i källarrummen under Tensta träff. Jag har sett nyårsfyrverkerierna vid vattentornet och jag har sett lyckliga studenter färdas på flak via Hagstråket ut i livet.
Jag har mött er tystnad när jag sagt ”Jag bor i Tensta”.
Jag bor i Tensta, jag är en tenstabo.
Bjässarna i Spånga By
Jag fortsätter med ett par bilder, eftersom jag jobbar hela helgen och inte hinner skriva så mycket.
Dessa fantasifulla skapelser med djurlika former finns i Spånga By, lekparken intill Spånga Kyrka. De två ovan fungerar som rutschkanor, med en spännande klättring upp först. Den undre varelsen går att krypa in i och bildar en liten grotta för barnen.
Vu har varit där ett oräkneligt antal gånger och med våra barn, precis som tusentals andra familjer under många år. Det syns på de nötta lekskulpturerna, vars färg ligger i flagor i gruset.
Jag har ingen aning om vem som har skapat dem eller när. Det vore roligt om någon annan visste mer, eller ville dela med sig av minnen från Spånga By. 
Cykeln i Hjulsta
Sommaren verkar ha återkommit. Låt oss hoppas att helgen blir lika fin som de senaste dagarna har varit.
Här: en cykel jag gick förbi i Hjulsta i somras. Om jag inte minns fel fanns fler unika arrangemang av blommor i närheten. Undrar om min cykel skulle se ut så om den fick stå ute lite för länge. För visst ger cykeln intryck av att ha blivit övervuxen av dessa härliga blommor...
Från Mexikos nationaldag till svensk valdag
Idag bjöd Mexikos ambassad på firande av Mexikos 196:e nationaldag på Nybrokajen 11. Det var Grito de Independencia, sång och dans. Emellanåt steg stämningen ordentligt och folk i publiken tjoade och hurrade till den känsloladdade sången. Själv kunde jag bara hänga med i texten till Cielito Lindo. Efter programmet på scen bjöds det på antojitos mexicanos och dryck.
Från Mexikansk nationalism till svensk demokrati: i morgon är det äntligen dags att rösta. Jag uppmanar alla som inte redan har röstat att göra det i morgon. Speciellt du som ska göra det för första gången - ung eller nybliven svensk! Din röst är viktig.
För övrig kunde jag kostatera att all valpropaganda har förfulat precis hela staden. Papperskorgarna svämmar över och flygblad ligger precis överallt på offentliga platser. Den enda trösten är att det ser precis lika illa ut på Plattan som i Tensta - om inte värre.
Tensta Gymnasium
Intill simhallen och Tensta Träff ligger Tensta Gymnasium. Jag har aldrig varit inne i skolan, men har inte kunnat undgå att höra en massa gott om den. Inte bara elever från Tensta och Rinkeby kommer hit - skolan lockar unga människor från hela stan. Senast idag uppmärksammade Svenska Dagbladet detta.
Bilderna är från det naturvetenskapliga programmet med forskarinriktning. Tack vare ett samarbete med Karolinska Institutet får eleverna möjlighet att bekanta sig med både laboratorie- och sjukhusmiljöer under gymnasietiden. Dessutom gästas skolan av forskare och man åker till KI för särkilda föreläsningar.
Mentorer i näringslivet heter ett annat projekt som ger eleverna möjlighet att få en mentor till hjälp under ett projektarbete. Tanken är att både parter ska få ut något av samarbetet.
Dessutom arbetar hela skolan enligt Ross-pedagogiken, vilket bland annat innebär en helhetssyn på lärandet med kulturhistoria som röd tråd. Man erbjuder gratis frukost i skolan och tillgång till bärbara datorer med trådlös uppkoppling.
För en blivande lärare låter detta väldigt lockande. Det tycks finnas ett genuint engagemang som dessutom har fått ekonomiskt stöd till att bygga om skolan och göra den till en förebild i staden. Jag hoppas att eleverna uppskattar den lika mycket. Hade jag fått prova på suturering och intubering på gymnasiet kanske jag hade valt en helt annat utbildning!
(Bilderna kommer från KI:s hemsida om samarbetet med Tensta Gymnasium. Sidan uppdateras tyvärr inte längre, men det finns en del bilder och texter för iden som vill veta mer.)
Rösta eller dö!
Rösta eller dö! utropar tidningen Rösta! som producerats av Gringo med stöd från ”några av de politiska partierna samt Valmyndigheten”. Den trillade ner i min brevlåda nu på förmiddagen. Alla sätt att försöka öka röstdeltagandet måste anses bra. Olika tilltal till olika målgrupper. Och även om jag inte direkt känner mig som målgruppen för denna publikation tycker jag att den behövs. För det finns förmodligen många unga människor som kan tänka sig att bläddra igenom den här tidningen, men som kanske inte är lika lätta att nå med hjälp av andra riktade insatser. Vad jag reagerar på är den luddigt formuleringen om partiernas medverkan. Är det möjligen så att de partier som betalat också har fått redaktionellt utrymme? Eftersom inget redovisas öppet kan man bara spekulera.
I tidningen, som har delats ut i miljonprogramsområden i Stockholm, Göteborg och Malmö, finns även artiklar om demokrati, hur man röstar samt en lista med "10 anledningar att bli politiker”. Den viktigaste anledningen anses vara ”Cash cash cash”. Förklaringen lyder: ”Att sitta i riksdagen ger galet bra pröjs. Typ 48 lax i månaden bara för att sitta och trycka på knappar hela dagarna. Okej, lite mer än så, men det är bättre än att sitta och sälja telefonabbonemang eller pizzor för sextiofem spänn i timmen.” Tja, det är ju ett sätt att se på saken. Synd att texten inte korrekturlästes ordentligt innan den gick till tryck. Det här är på gränsen till att fördumma både sig själv och sina läsare. Kanske är det ett symptom på att Gringo börjar få en identiteskris. Från början var man en uppstickare som slog underifrån, men nu har man blivit en del av den etablerade mediavärlden samtidigt som man försöker behålla underifrån-perspektivet.
Men som sagt, jag gillar Gringo även om jag inte identifierar mig med deras tilltal. Hoppas bara att det finns andra som gör det och tar uppmaningen på allvar. Rösta – eller dö!
Svensk i Tensta (del 2)
Jag funderade i ett tidigare inlägg kring svenskheten. Vem är svensk och hur avgör man det? Jag fortsätter på samma tema genom att fråga mig: Vad är man om man inte är svensk? Om det är svårt att enas om vad som är svenskt tycks det enklare att avgöra vad som inte är det.
Vi reagerar omedelbart på vissa signaler för att sortera människor som icke-svenska. Utseende, uttal, namn eller beteende. Alla som hamnar utanför vad som kan accepteras som svensk tycks automatiskt bli kallade invandrare. Det är egentligen ganska märkligt – vi vet ju knappast ifall personen i fråga faktiskt har invandrat från ett annat land. (Ännu märkligare blir det när man talar om andra generationens invandrare.) Ändå finns det en massa människor som är födda här, som i andras ögon är invandrare och kanske till och med identifierar sig själva som sådana. Även om ordet invandrare den senaste tiden fått stå tillbaka för omskrivningar som personer ”med annan etnisk bakgrund” eller ”av utländsk härkomst” är det samma sak vi menar.
Intressant är att det bara tycks finnas två alternativ. Antingen är man svensk. Eller så är man det inte, vilket automatiskt gör en till invandrare. Mellan dessa två grupper finns dessutom ett antingen/eller-förhållande. Skulle man inte kunna tänka sig att människor både får vara invandrare och svenska? Alla människor identifierar sig olika beroende på sammanhang. Hemma vid köksbordet är vi en person medan vi lyfter fram andra egenskaper på anställningsintervjun eller på krogen. I vissa sällskap kanske vi vill känna oss som en i gänget medan andra grupper kan få oss att vilja ta avstånd. Kanske kan man säga att vi förhåller oss till omvärlden genom sätter vi ser på oss själva.
Det ideala vore att se människor för vad de faktiskt är, istället för vad de inte är, som i fallet invandrare. Det enda ordet invandrare berättar om en person är att denna inte är född i Sverige. Vilket de allra flesta i världen inte är. Det finns andra saker som definierar människor bättre än var de råkar vara födda, eller ännu värre – var deras föräldrar kommer ifrån.
Har du några funderingar om detta? Jag återkommer i ämnet framöver.
Ett livfullt gångstråk
Alltid finns det något att titta på, något nytt att upptäcka. I vinter blir det pulka, skidor och skridskoåkning på Spånga IP.
Talltickan vs. Svenska Bostäder
I boken ”Tensta utanför mitt fönster” kan man läsa följande om Svenska Bostäders nybyggda hus på Tenstaplan:
”Den östligaste huskroppen är något avkortad av hänsyn till ett träd med den ovanliga svamparten tallticka.”
Vet du hur en tallticka ser ut? Om inte – kolla här.
Och husen kan du se här.
Att denna lilla svamp får leva kvar på ett höghus bekostnad är inget annat än rörande. Vi är verkligen ett naturälskande folk. Jag har fotograferat tallarna, men måste nog hålla utkik efter talltickan framöver!
(Jag skrev inför mässan att det var möjligt att det skulle bli svårt att ta ut pengar i Tensta. Och visst hade jag rätt, igår förmiddag var båda bankomaterna tömda på pengar. Återstod bara att ta ut pengar på Vivo.)
Svensk i Tensta (del 1)
Jag fick en förfrågan om att skriva hur det är att vara svensk och bo i Tensta. Frågan i sig är intressant, den speglar föreställningen om att det ”bara är invandrare” som bor i Tensta. Så är alltså inte fallet.
Jag tror inte att det går att ge ett svar i ett enda inlägg, utan det får nog genomsyra hela bloggen. Det är ju som svensk jag skriver. Samt som en rad andra epitet som man skulle kunna ge mig. Men för att kunna diskutera frågeställningen framöver ska jag försöka reda ut begreppet svensk.
För det första: vem är egentligen svensk? Jag har märkt att människor som är svenska i mina ögon inte alltid identifierar sig själva som sådana. Vi tycks tillskriva svenskheten olika attribut. De vanligaste berör förmodligen språk, utseende, namn, kanske kultur…
Att försöka klassificera varandra efter sådana kriterier är så gott som omöjligt. Vi kommer aldrig att vara överens. Jag tror snarare att det enda vettiga är att utgå från var och ens syn på sig själv. Ser man sig själv som svensk så är man det.
Låt oss nu anta att det stod var och en fritt att välja sin egen tillhörighet och träda in i svenskheten när det kändes bra. Då skulle ju alla kunna skapa sin egen identitet och hitta en plats i samhället som stämde överens med den. Men så lätt är det inte. För dessa identiteter bygger på grupptillhörighet och hur individen kan identifiera sig med gruppen, men även att gruppen accepterar dig som medlem. Den som är medlem i en grupp försöker man att få sin tillhörighet bekräftad genom att fokusera på skillnader gentemot andra grupper. Vi letar efter det som gör oss unika. Och det svenska samhället tycks just nu väldigt inriktat på att skicka ut signaler som visar på skillnader mellan folk. Genom att ständigt peka mot de utsatta cementeras föreställningarna om vi & dom. Kanske handlar det i grund och botten om osäkerhet på den egna svenska identiteten. Många skulle nog säga att det inte ens finns någon sådan. Just därför blir det viktigare att i alla fall vara säker på vad man inte är.
Kanske finns andra funderingar kring vad det innebär att vara svensk? Kommentera gärna. Jag återkommer till temat en annan dag!
(För den som är intresserad av en djupare diskussion kring begreppet etnicitet kan jag rekommendera boken "Etnicitet och nationalism" av Thomas Hylland Eriksen.)
Våra verkliga hjältinnor
Varje gång jag handlar på Vivo, och det är ganska ofta, blir jag glad när jag kommer till kassan. Det har inte alltid varit så. Till en början kunde jag låta mig smittas av de medelålders damernas bistra miner eller bli irriterad av kunders klagomål på att löken kostade för mycket. Ända tills en dag så jag mötte en av dessa kassadamers snabba blickar. Plötsligt såg jag gnistan som fanns där, glädjen i att finnas till. Såg att hon har något att leva för, ett skäl att vara här dag ut och dag in. Hon jobbar för att leva, inte tvärtom. Sedan dess är det lätt att se bekymmersrynkorna och de bitska kommentarerna som uttryck av något mycket större och vackrare än situationen i sig. Om man lyssnar på vad kassörskorna säger, hör deras ord, så kommer man att märka att de är våra främsta vägvisare. Ju äldre de är, desto bättre. Tryggheten växer med erfarenhet; varje mening de säger till oss har de redan sagt tusentals gånger tidigare. De vet hur den ska sägas. De låter oss snällt veta att slantarna ska stoppas i en liten låda. De frågar vänligt om vi inte behöver en påse. De påpekar att tre blir billigare än två. De håller reda på sina block med rabattkuponger och ber oss gång på gång att knappa in vår kod. De förklarar snällt hur bonussystemet fungerar och ler mot oss trötta mammor och våra busiga barn. Ja, de ler. Det är inte alltid man ser det, men leendena finns där. När de inte möter mig i verkligheten kan jag plocka fram dem ut minnet, spegla mig i det och bli på gott humör. Genom att göra allt detta, vara där och dela våra dagar formar de vår samvaro. De har en odiskutabel plats i det offentliga rummet – Tenstas vardagsrum och kök – och hjälper därmed till att upprätthålla samhället i sig. Det händer att jag får lust att luta mig fram mot dem och säga: ”Tack för att ni finns! Jag vet hur det är.”
Som vanligt i Tensta - ändå inte
Vi har fått två små rosa hus i Tensta. Det skulle kunna vara F! som placerat ut sina valstugor i god tid inför valrörelsen, men med tanke på bomässans klarrosa profil antar jag att det är biljettholkar/info-bås.
Andra tecken på att bomässan har kommit till stan:
- Glasrutorna i Tensta centrum putsas. Både invändigt och utvändigt - på samma gång!
- Det städas frenetiskt i hela Tensta. När vi var i parkleken häromdagen åkte en sådan där städbil förbi åtminstone fem gånger på samma lilla gångväg. Må det sista gruskornet försvinna från våra gångvägar!
-Små grupper med folk går förbi utanför huset och pekar, nickar och antecknar i sina block. Blivande guider? Jag känner mig för en stund som ett djur på zoo. Tänk om en grupp kommer förbi vårt hus när jag är ute och leker med mina barn i sandlådan. "Och på er högra sida ser ni en typisk(?) tenstafamilj i full färd med att utnyttja gårdens eminenta rekreationsfaciliteter!"
Saker som är som vanligt i Tensta:
- Det ligger en massa fimpar, tomburkar och skräp på gångvägen bakom centrum. Är man ute tillräckligt tidigt på morgonen är det dock folktomt.
- Man måste vara noga med att kolla bäst-före-datumet på maten man köper, speciellt om priset är misstänkt lågt.
- När man ska ta ut pengar funkar inte bankomaten i centrum. Inte den utanför heller.
Slutligen ett råd till den eventuella innerstadsbo som funderar på att komma hit: Ta ut kontanter i stan, här vet man aldrig om det går. Men du kan lämna den skottsäkra västen hemma!
Vi ses snart!
(Inlägget finns hos intressant.se.)
Avståndet människor emellan
Jag växte upp i Sundby, en del av det som brukar kallas gamla Spånga, inte långt ifrån Tensta. Om man zoomar ut kartbilden en bit och betraktar de båda platserna i ett mer avlägset perspektiv så kommer de så småningom att smälta samman till en enda punkt. Det verkliga avståndet människor emellan tycks dock oändligt.
Jag gick nio år i samma skola och samma kompisar. Trodde nog att de flesta var som vi. Spelade fotboll många år tillsammans med tjejer från olika delar av Västerort – inte en enda från Tensta.
Minns ett besök i Tensta under högstadiet, det var på ungdomsmottagningen med hela klassen. Tjejsnack och kondomutdelning, sedan raka vägen hem igen. I Rinkeby tillbringade vi några kvällar under konfirmationstiden, i Spånga församlings lokaler.
I övrigt är det tomt på minnen. Nog måste jag ha varit här, men det kan inte ha varit ofta. Platsen Tensta fanns nog i mitt medvetande, mer som en möjlighet än en verklighet. En plats man skulle kunna besöka i teorin, men aldrig hade anledning att faktiskt ta sig till. En plats i närheten, ändå så avlägsen. Som om den var till för någon annans skull.
Vem bryr sig om det är fint i förorten?
Just nu reser sig de sista byggnadsställningarna i bostadsrättsföreningen Äpplet. Det genomträngande bullret av borrmaskinerna ljuder genom husen och dova dunsar hörs då och då. Snart kommer de sista fogarna mellan betongelementen att vara igenputsade, den korrugerade plåten ett minne blott och den smutsgråa skrovliga betongen kommer att ha ersatts av en slätputsad yta, med inslag av gult och terrakotta.
För oss som bor här är förvandlingen välkommen, men ibland undrar jag hur stor betydelse det har för folk utifrån. Till att börja med kommer de allra flesta utomstående aldrig att komma hit oavsett hur fint vi gör det, de ”vet” ju redan hur det är här. Dessutom kan man fundera på hur stor betydelse den yttre miljön har för bilden av Tensta (och andra liknande förorter).
Ordet betong har varit så starkt förknippat med miljonprogrammet under så lång tid att några nya hus och upprustade gårdar knappast gör någon skillnad. Utgångspunkten är ändå alltid densamma: förorten är en utsatt plats (exakt vad vi är utsatta av har jag dock aldrig fattat). Alla tycks också vara överens om att det inte kan vara på det viset. Resurser måste satsas, utredningar göras och experter kallas in. Resultatet: en tidsbegränsad halvtidstjänst här, en ny barkbänk där, en termins aktiviteter hit och några trycksaker dit. Det måste kosta enormt mycket pengar med alla dessa projekt och de ger troligtvis inga långtgående effekter.
Just nu är det byggnadsarbetare och renhållningsarbetare precis överallt. Man anar att någon vill att det ska vara riktigt fint här den 17 augusti. Tenstaborna själva verkar ta det med ro. Folk gör som vanligt: åker till jobbet, handlar mat och leker med barnen i parken. Ingen pratar om bomässan.
Det ska bli intressant att se vad som händer när den drar igång. Vems utgångspunkt kommer att ha företräde, vems åsikter kommer att märkas och vems bilder kommer ta störst plats?
Det är Tensta för mig
Möter en gammal kvinna på vägen. Framför sig skjuter hon rollatorn lastad med en stor löksäck. Den ser tung ut. Kvinnan går långsamt. Hur långt har hon kvar?
Barnen, ständigt dessa barn. Barnvagnstätheten är ungefär lika hög som vid Fridhemsplan, ändå antar barn- och mammakollektivet här en annan skepnad; långsammare. Långsamheten famlar omkring i höstmörkret, skaver mot alkoholisterna bakom centrum, vaggar barnen till sömn, omfamnar kassörskan på Vivo.
Kanhända är detta allt, kanske når vi inte längre. Dock: vi nådde ända hit! Vi kom så här långt! Vi levde ända fram! Öppna möten hålls i demokratisk anda medan kastanjerna faller mot marken. Trötta socionomtyper med långa sjalar går mot T-banan. Rönnbärsklasarna tyngs av snön, trädet håller sig upprätt. Det står vidare där, genom vintern. Högtidsbelysningen blinkar på andra våningen, natten igenom. En pappa ser sina barn leka hemtamt i snön, han som fick de första snöflingorna i håret i vuxen ålder. Det är Tensta för mig.
Limegröna dörrar - vad tycks?
Har tillbringat morgonen med att rolla garderobsdörrarna i hallen. Tredje strykningen med limegrön färg. Kanske inte allas favoritfärg, men den föll oss i smaken. Säg gärna vad du tycker!
Väggarna ska också målas senare. Just nu har de någon svag aprikos färg som gömde sig under strukturtapeterna.
Vi har bott i den här lägenheten i över ett år, och detta är det första vi fixar. När vi flyttade in var jag gravid och vi tyckte att det var skönt att inget egentligen behövde göras eftersom hela lägenheten i princip vad vit. Men nu är vi trötta på det vita och opersonliga. Funderingar finns på att riva väggen mellan kök och vardagsrum, fixa luckorna och kakla om i köket och egentligen borde vi lägga nytt golv i hall, vardagsrum och kök. Vi är dock inte världens bästa hemmafixare, så det får bli en liten sak i taget.
Här bor jag
Tensta - det är platsen jag har valt att bo på. I en välplanerad trerumslägenhet bor jag med min man och våra två barn. Vi trivs här.
Till hösten kommer jag att bli student på heltid. Kalendern ser redan fullbokad ut, men det löser sig alltid.
Borde egentligen ha startat den här bloggen för flera år sedan, när jag flyttade hit. För aldrig tidigare har jag indentifierat mig så starkt med platsen jag bor på. Jag känner mig verkligen hemma här, samtidigt som jag känner mig kluven inför stadsdelen. Till en början tenderade jag att se det mesta som positivt, men allt eftersom tiden går kan jag inte blunda för skavankerna längre. Tensta är en plats fylld av positiv energi. Men det finns också en hel del problem - bland människorna som bor här, i omgivningens förutfattade meningar och inbyggt i förorten själv. Det finns mycket att säga om Tensta, men tyvärr är det nästan alltid folk utifrån som uttalar sig. Människorna i Tensta kommer sällan till tals.
Om två veckor börjar boutställningen TenstaBo 06. Då ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Det putsas och fejas i hela stadsdelen, inklusive på husen jag bor i. För det väntas främmande. Snart kommer omvärlden hit för att lära känna vår kära stadsdel. Jag ser fram emot det och hoppas på många besökare, ett spännande kulturellt utbud och framförallt debatt kring Tensta - platsen som jag kallar mitt hem.