Alla vägar bär till Tensta

Man kan närma sig en plats på olika sätt. Alla har vi olika erfarenheter och kunskaper, vilket påverkar vad vi ser och uppfattar i vår omgivning. De flesta som närmar sig Tensta gör det troligtvis med några förutfattade meningar. Man kan också göra det utifrån olika specialintressen - en arkitekt ser något annat än en socialarbetare, en konstnär ser inte samma sak som en ekonom.



Jag hade också förutfattade meningar när jag kom till Tensta. Men de blockerade aldrig mina intryck, de hindrade mig inte att uppleva skönhet och magi även här. Därför började jag ganska snart förälska mig i stadsdelen. Under mina många promenader med barnvagn såg jag människor, gårdar och hus som väckte mitt intresse. Det var inspirerande, gav min kreativitet ny kraft.

Just nu läser jag en bok om Tensta som jag har nämnt tidigare: "Världens bästa land. Berättelser från Tensta, en svensk förort" av Anders Sundelin. Det är egentligen inte en bok om Tensta, utan om några av de människor som befolkar platsen. Men Tensta utgör ändå bakgrunden till alla deras berättelser. Det är intressant att notera hur Anders Sundelin uppfattar miljön i Tensta. Han skriver bland annat:

"Huskropparna var näst intill identiska. De flesta hade begränsats till tre eller sex våningar; alla med platta tak, infällda balkonger och små fönsterrutor i regelbundna rader längst släta, händelsefattiga fasader. Husen var alla av betong, målade i färger som sträckte sig från vitt över gult bort mot rött och brunt, men färgerna var matta, dämpade, märkligt osynliga."

"Ordning var ett ord som dök upp.
Tomhet var ett annat.
Här var allting lika, såg allting likadant ut."

Vidare skriver han:

"Byggnaderna jag passerade bjöd knappast på några överraskningar; de såg likadana ut vid alla tider på dygnet, året om. Därvidlag fanns ingenting att nyfiket studera, inget att upptäcka."

Han avslutar kapitlet med att konstatera att tenstaborna inte har satt några spår i omgivninge. "Här fanns hus, inga hem."



Låt oss nu jämföra denna beskrivning med en annan, hämtad ur Stadsmuseets skrift om museielägenheten på Kämpingebacken 13.

"I Tensta finns ett tjugotal bostadsområden med sinsemellan ganska olika arkitektonisk karaktär. Den förhållandevis stora variationen mellan områdena beror på att så pass många byggherrar och arkitekter var inblandade i utbyggnaden."

Vidare beskrivs de höga HSB-husen i norra Tensta på detta vis:

"Byggnaderna är mycket enhetliga, med ljusa fasadfärger, kubiska volymer och platta tak. Fasaderna är indelade i krattade och släta partier. Betongelementens fogar bildar ett rutmönster. De rytmiskt placerade fönstren ligger helt i liv med fasaderna och som en kontrast till detta är entréerna djupt indragna. Husens sparsmakade utformning gör detaljerna desto viktigare för intrycket."

Det är samma område som de båda texterna beskriver, ändå ges läsaren helt olika bilder av miljön. För min del är det uppenbart att skönheten ligger i betraktarens öga. Den som inte vill se liv och rörelse i Tensta kommer heller aldrig att göra det, men den som är öppen för att se skönheten i det lilla kommer ofta att finna den i Tensta. Det som inte är lika vackert behöver man ägna mindre tanke. Det finns till exempel ganska många ställen i innerstan som är riktigt fula, men det tycks inte väcka lika starka känslor av tristess hos besökaren.




(Bilderna i detta inlägg är ett litet urval av de tusentals foton jag har tagit under mina promenader i Tensta. De är tänkta som en replik på Sundelins påståenden om husen i Tensta. I övrigt är hans bok en angelägen och välskriven skildring, som jag kommer att skriva mer om.)