Snöfall och gränser
Jag var ute och promenerade häromdagen. Det var en tidig eftermiddag och solen sken starkt. När jag hade gått en bit på gångvägen upptäckte jag att någonting kändes lite ovant. Jag såg mig omkring. Ett äldre par spatserade en bit framför mig. Två röda bussar mötte varandra borta på Tenstavägen. Snön glittrade till i solen.
Då insåg jag: det var snön. Den hade färgat hela gångvägen vit och således suddat ut den gräns som delar upp vägen mellan cyklister och fotgängare. Jag var inne på cyklisternas område, trots att jag bara nyttjade apostlahästarna. Helt ovetande hade jag överträtt en magiskt gräns och hamnat på fel sida vägen. Mitt vy mot omvärlden hade förskjutits, om än bara en aning.
Jag tänkte att snön kanske skulle kunna sudda ut flera gränser mellan det ena och det andra, så att folk vinglade över av bara farten och upptäckte sitt misstag först när det var för sent. Innerstadsborna skulle missa att de hamnat utanför tullarna och plötsligt upptäcka att de stod mitt på Järvafältet. Spångaborna skulle råka gå till matvarubutiken i Tensta och upptäcka sitt misstag först när de såg konserverna med arabisk skrift på. Tenstaborna skulle missa sin avfart och åka vidare ut mot Kungsängen.
Så tänkte jag. Som om snön även kunde sudda ut våra inre gränser mot omvärlden.