Svensk i Tensta (del 1)
Jag fick en förfrågan om att skriva hur det är att vara svensk och bo i Tensta. Frågan i sig är intressant, den speglar föreställningen om att det ”bara är invandrare” som bor i Tensta. Så är alltså inte fallet.
Jag tror inte att det går att ge ett svar i ett enda inlägg, utan det får nog genomsyra hela bloggen. Det är ju som svensk jag skriver. Samt som en rad andra epitet som man skulle kunna ge mig. Men för att kunna diskutera frågeställningen framöver ska jag försöka reda ut begreppet svensk.
För det första: vem är egentligen svensk? Jag har märkt att människor som är svenska i mina ögon inte alltid identifierar sig själva som sådana. Vi tycks tillskriva svenskheten olika attribut. De vanligaste berör förmodligen språk, utseende, namn, kanske kultur…
Att försöka klassificera varandra efter sådana kriterier är så gott som omöjligt. Vi kommer aldrig att vara överens. Jag tror snarare att det enda vettiga är att utgå från var och ens syn på sig själv. Ser man sig själv som svensk så är man det.
Låt oss nu anta att det stod var och en fritt att välja sin egen tillhörighet och träda in i svenskheten när det kändes bra. Då skulle ju alla kunna skapa sin egen identitet och hitta en plats i samhället som stämde överens med den. Men så lätt är det inte. För dessa identiteter bygger på grupptillhörighet och hur individen kan identifiera sig med gruppen, men även att gruppen accepterar dig som medlem. Den som är medlem i en grupp försöker man att få sin tillhörighet bekräftad genom att fokusera på skillnader gentemot andra grupper. Vi letar efter det som gör oss unika. Och det svenska samhället tycks just nu väldigt inriktat på att skicka ut signaler som visar på skillnader mellan folk. Genom att ständigt peka mot de utsatta cementeras föreställningarna om vi & dom. Kanske handlar det i grund och botten om osäkerhet på den egna svenska identiteten. Många skulle nog säga att det inte ens finns någon sådan. Just därför blir det viktigare att i alla fall vara säker på vad man inte är.
Kanske finns andra funderingar kring vad det innebär att vara svensk? Kommentera gärna. Jag återkommer till temat en annan dag!
(För den som är intresserad av en djupare diskussion kring begreppet etnicitet kan jag rekommendera boken "Etnicitet och nationalism" av Thomas Hylland Eriksen.)
Intressanta funderingar... Det är som du säger ganska omöjligt att ställa kriterier för vem som är svensk.
Har själv funderat mkt på liknande frågor. Själv är jag född i Sverige ,av eritreanska föräldrar, och ser mig själv som svensk. Det komiska(?!) är att andra verkar ha problem med det. Har vart med om att personer med inv.bakgrund ifrågasätter mig då de anser att jag förnekar min härkomst.
Genom att utgå från varje människas uppfattning om sig själv skulle man ju kunna undgå detta ifrågasättande. Jag inser naturligtvis att det är en utopi, men kanske kan föreställningarna om oss själva och andra bli mindre kategorisk med tiden.
Man kan fråga sig varför härkomsten ibland tycks väga tyngre än den verklighet man lever i nu. Jag menar inte att förringa någons bakgrund, men den bör inte ligga någon i fatet.
Jag skulle vilja försöka att förklara i alla fall en av orsakerna till att somliga reagerar negativt på att en del ny svenskar vill kalla sig för svenska. Det kan delvis bero på att när vi som är födda här på 40 och 50-talet och även tidigare fick lära oss att man inte var en ricktig svensk eller Stockholmare förrän man var av tredje eller fjärde generationen där båda föräldrarna familjer var född i Sverige. Sådant kan sitta kvar i flera generationer misstänker jag. Men jag hoppas att du ska fortsätta att kalla dig för svensk och du har rätt i att det måste bero på vad man själv känner. I andra fall kan det tråkigt nog vara rent rasistiska orsaker. Skulle jag gå efter dessa kriterier jag nyss beskrev skulle inte heller jag få kalla mig för svensk då min farmor var född i Danmark och hade en svensk och en dansk förälder. Jag tror inte det skulle bli så många som kan kalla sig för svenska.
älskar din blogg
bor själv i tensta
bästa namnet du har
Min uppfattning är att svenskarna är väldigt smygstolta över att vara svenskar. Vi hackar ner på allt som har med "svenskhet" att göra. Man är tråkig, arbetsmyra, insnöad och konservativ. Det är en komplimang att vara osvensk. Huruvida det här är sant, eller ens ligger någon sanning i ska jag inte avgör. Dock är det intressant att se just det här med smygande stoltheten. Vi sitter gärna bakom nerdragna persienner och hyllar vårt stolta fosterland. Många svenskar försöker alltså utesluta alla som är olik deras egen kultur men visar utåt en inövad invecklad och rätt feg fasad