Alla vägar bär till Tensta

Låt ett gäng ungdomar snickra ihop enkla möbler för att sedan vandalisera dem och snickra ihop dem igen. Ställ ut stolar med skriftliga uppmaningar om att förstöra dem. Ställ in ett par nedklottrade vagnar i en leopardmönstrad konsthall. Kalla det hela för konstutställning och beskriv den som design med ”kraften i destruktiviteten” som utgångspunkt. Så kan man se på ”Ultravåldsdesign” som just nu pågår på Tensta konsthall.

 
Man kan också försöka ta till sig det budskap som mannen bakom utställningen, Samir Alj Fält, vill förmedla. Han kallar det ett interaktivt utställningsprojekt. Tillsammans med deltagare från Bussenhusskolan här i Tensta har han försökt utforska ”den drivkraft och längtan som finns i ilska och frustration”, bland annat genom att ge sig på olika material och köra egenproducerade möbler i förstörelsemaskiner. I en tämligen pretentiös text till besökaren skriver Samir Alj Fält att han vill berätta en historia. ”Historien utspelar sig här och nu, se er omkring, den finns här.” Tydligen är det en jobbig historia att berätta, som gör ”ont, så ont att jag vill sluta”. Texten avslutas med meningen: ”den här historien ska handla om starka krafter som hat och ilska men den kanske visar sig att handla om motsatsen.”  

Något ambivalent stiger jag in i leopardkuben, vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Jag är ingen konstkritiker, kan ingenting om konst. Konsthallens engagerade personal har gett mig en kort introduktion, innan jag förväntas följa ett spår av vita prickar som ritats ut på det leopardmönstrade golvet. Utspritt i lokalen finns olika märkliga ting – trasiga möbler, nedklottrade vagnar, barnteckningar, fotografier. Jag frågar mig om det är konst jag ser. Är allt som visas i en konsthall per definition konst? Vad är dess syfte? Vad vill den mig? Är det våldet som skapat dem som är konst eller är det föremålen? Var finns kärleken som antyddes i inledningen – om den finns?

 
Mest nyfiken blir jag på barnen som deltagit. Det första som slår mig är att det känns ganska riskabelt att uppmana barn till att vandalisera och utforska sina destruktiva krafter. Någon kanske får mersmak. Visserligen kommer sådant beteende alltid att finnas där frustrationen finns – det kanske är bättre att utforska den ändå, vad vet jag? Men i konsthallen denna dag är barnen så påtagligt frånvarande. Bland några fotografier på ena väggen finns några leende ansikten, i övrigt ser jag bara spåren efter dem. Jag vill fråga dem vad de tyckte. Är de stolta över vad de åstadkommit? Tycker de att det var meningsfullt att delta i dessa workshops i konsthallen? Vad säger deras föräldrar?  

Jag vet inte om jag ser någon kärlek eller längtan efter bekräftelse i de utställda föremålen. Jag anar dock att konstnären försöker kommentera sin egen barndom, men det kommer bort bland allt det andra. Jag stannar upp vid några detaljer, men det mesta säger mig ingenting.  Jag vet inte vad jag tycker, inte ännu. Det känns precis som när jag såg dans under bomässan - som om jag missar något.

 
Det jag tar till mig direkt är dock den långa rad fotografier som sitter på ena väggen. De är uppriktiga och blundar inte för det fula, de försöker inte dölja eller försköna. De bara är vad de är, vilket känns uppfriskande bland alla dessa demolerade föremål som vill vara konst.