Kärlek längs blå linjen...
En kväll för ett par år sedan, när jag som vanligt klev av tunnelbanans blå linje i Tensta, fick jag mig en skymt av sann kärlek. Framför mig gick en ung man med sin kurviga kärlek i ett fast grepp. Hon var smal upptill men hade en väldigt bred och till synes tung underdel. Hon kunde inte ta sig fram av egen kraft, utan den unge mannen fick ömsom bära henne ömsom skjuta henne framför sig. Jag såg hur hans smala kropp ansträngde sig för att orka med, medan händerna rörde vid hennes fodral i ett ömt grepp. Svart var det, fodralet, åtsittande och välgjort. Man anade att något värdefullt fanns där inne.
Vi gick samma väg en bra bit, innan han vek av över en gångbro och försvann på en upplyst gångväg med den kurviga tätt intill sig. Det var en verkligt vacker syn att se honom gå där med sitt fodral, som förmodligen innehöll en cello eller basfiol. De såg verkligen ut som två älskande på väg hem från en romantisk kväll, omslingrande i skenet av gatlyktorna. Det kallar jag sann kärlek till musiken. Jag önskar jag hade fått höra honom spela.
Det är morgon och jag var nyfiken på vat Tensta-bloggerskan skrivit på sistone så jag slog upp min dator för att ta en titt! Nu sitter jag här och ler. Du överraskar och skriver verkligen bra!!!
Vilken härlig liten historia! Har du fler i byrålådan så hoppas jag att vi får njuta av dem här på bloggen!
Olga, jag är inte så överraskad... ;)