Gripande och obegripligt om ett liv i misär
Ikväll är det dags för ett nytt avsnitt av Människornas stad på tv, en charmig serie om det fattiga livet i Rios slum, kallad favela.
En annan skildring av favelalivet gjordes av en svart kvinna vid namn Carolina Maria de Jesus. Hon levde i São Paolos favela i slutet av 50-talet. Till skillnad från sina grannar hade hon fått möjlighet att lära sig läsa och skriva. Och hon skrev! I anteckningsböcker hon hittade på gatorna skrev hon poesi och noveller och drömde om att bli en publicerad författare. Men det var för sina dagboksanteckningar hon blev känd. Totalt utelämnande beskriver hon det obegripligt hårda livet. Hon skriver om sina tre barn, sitt lilla skjul och jakten på mat. Hon var mycket frispråkig om sexualitet, hunger, slagsmål, liv och död – skildrat både infrån det egna skjulet och de omgivande. Marias hade ett eget motto: ”There is nothing worse in life than life itself.” Ändå vägrade hon att ge upp och dö av hunger. Hennes starka övertygelser är beundransvärda, även om det blir tydligt att omständigheterna hon lever i med tiden gör henne till en alltmer bitter individ.
Hennes dagböcker från slummen finns utgivna på engelska med titeln Child of the Dark. Att läsa dem idag är en underlig upplevelse. Det tycks obegripligt att människor kan leva i sådan misär och ändå behålla den livssyn som präglar Carolina Maria de Jesus. Jag känner mig alldeles för distanserad för att riktigt kunna ta in hennes lidande. Eller kanske vill jag inte, för att det skulle vara för tungt. Jag har bara kunnat läsa korta bitar i boken åt gången, att läsa mer skulle vara för plågsamt. Hennes historia är tragisk, ända in i det sista.
Carolina skulle ha varit en fantastisk bloggare, som helt ohämmat skriver om sitt eget och andras liv och aldrig tvekar när hon vill uttrycka sina åsikter. Hon var väl medveten om ordets makt och använde det för att lugna sina grannar när de hamnade i bråk. ”Lugna ner er, annars hamnar ni i min bok!” Och visst hamnade de i hennes bok…